Februari verkar vara förändringarnas tid. Det var en februaridag för några år sedan som en ny era började – och det är i februari i år som det sker på nytt. Att just era är ordet är medvetet. En era innebär oanade möjligheter och en oanad framtid på alla bra sätt. Det som börjar nu blir ett äventyr; varje dag ett oskrivet blad. Så är det för oss alla, men för mig är det en helt ny bok.
Från och med nu är jag själv i mitt liv. Själv men aldrig ensam. Jag har så många som jag bryr mig om – och som bryr sig om mig. Så mycket kärlek, vänskap, gemenskap och framtidstro. Allting väntar på mig.
Däremot finns det ingen lägenhet i Stockholm som väntar på mig. Och ingen sambo. Inga flyttkartonger som ska packas ner och packas upp och sorteras och fixas och inga tankar om att här ska vi alltid hålla städat. Istället för att flytta in i en ny lägenhet flyttade vi ut ur varandras hjärtan. Från och med nu, eller ja för ett litet tag sedan, är det dags för två liv att gå mot nya möjligheter.
Så mars, det är du och jag nu. Vad ska vi hitta på?
För det första ska vi få ordning på den här kroppen som bestämt sig för att ta paus. En magnetröntgen står högst på önskelistan tillsammans med ett fungerande vänsterben igen. För då kan vi ha skoj på nytt. Springa, åka skidor, vandra – ja allt det där som är så härligt.
Men jag låter mars få vara lite som det är för tillfället. Taggar ner på prestationen och taggar upp på alla de jag har runt omkring mig. Och kanske, kanske, kanske blir det några fartfyllda upptåg ändå. Jag har ju sagt att jag ska åka mer skoter i vinter till exempel – vilket funkar alldeles utmärkt med eller utan fungerande vänsterben.
Livet alltså! Och mars. Ljusets återkomst!
