Jag råkade vurpa i skidbacken häromdagen – för första gången på några år – och fick stora blåmärken några dagar efter. Jag gillar inte att trilla och få sår och blåmärken (som den här gången…) så jag håller mig i min comfort zone i den aspekten. Vurpan i backen var inte särskilt dramatisk den heller; jag hade blivit lite kall efter att ha stått stilla ett tag och inaktiviteten i kroppen gjorde att nervbanorna från hjärnan till musklerna inte riktigt funkade så kroppen gjorde inte vad jag ville helt enkelt.

Efter vurpan har jag fått en sådan där känsla av låsning i ryggen som jag hade för några år sedan – och det är så typiskt. För jag känner mig som cirka 75 år som inte vill röra mig utanför centrerat läge.

Jag vet att mycket handlar om att kratta nervbanorna igen. Så jag kör en del stabiliserande övningar som inte handlar om så mycket annat än att andas och tänka på olika kroppsdelar och muskler och skapa anspänning. Och att sakta koppla på andra muskler.

När allt är krattat och det är fria vägar mellan hjärna och muskler funkar kroppen smidigt. När det växt igen så måste jag anstränga mig att koppla på rätt muskler – skapa handling från hjärna till muskler – för att göra ett höftlyft. Kroppen är fascinerande på det sättet. Eller, det är den nog alltid.