Man vet att man lämnat midvintern bakom sig när man slås av hur solen flödar. Idag var det finaste jag varit med om på länge. Faktiskt så att det gör ont i själen för det är svårt att förstå hur fint det är. Och vad man ska göra av allt det fina.

Jag gjorde det enda rätta och satte på mig pjäxor och skidor och njöt av manchestern i Ullådalen. Solen tittade fram mellan fjällbjörkarna i liften på väg upp för att fullkomligt blända totalt där uppe. Det var som att huden drog åt sig all d-vitamin den kunde få. Strålarna värmde skönt mot kinden och bjöd på den allra bästa sortens vinter man kan tänka sig.

Efter några åk avrundade jag med en varm choklad med grädde. Och så messade jag min skidcoach och sa att jag vill boka in några solskenstimmar i backen.

På vägen hem reflekterade jag lite över allting och konstaterade att om förra året var ett år då jag provade många nya saker (cyclocross, skate och sådant) så är det här året när jag utvecklar mig. Med en egen ”bildbehandlingstränare” och mer åkning med en skidcoach. Och med min ridträning såklart. Det är kul att testa nytt men också riktigt, riktigt roligt att utvecklas och bli bättre – vilket man alltid kan bli.