Och så var det bara ungefär 20 dagar kvar till Dublin marathon och även om jag sprang en timme häromdagen så har jag inte fått till mitt sista långpass som tänkt. Det är jag egentligen inte så orolig för rent fysiskt – men det hade varit skönt för huvudet att få det gjort. Att kunna lägga ytterligare 30 km bakom sig och känna att ja, en extra mil kan jag nog springa på det här.

Just nu känner jag inte riktigt så. Alls. Det kommer kräva ett enormt pannben av mig för att ta mig runt den där marathonsträckan i Dublin den 26 oktober.

Först och främst känner jag ingen som helst trygghet i att jag är i bra form. Just den här punkten stör mig inte så mycket för jag har insett att jag tycker det är lika jobbigt att springa 5 som 15 kilometer. 15 tar lite längre tid och konstigt nog känner jag mig trött de första 5 – sedan går det bättre. Därför är 5 km alltid jobbigt.

Det som är lite värre är mitt knä som jag inte litar på ett dugg. Jag har inte ont i det, men det är stelt och jag märker att när jag kör på så blir det ännu stelare. Men som sagt, ont gör det inte så just nu räknar jag med att det kommer fixa sig och det är bara lite överansträngt.

Ja ungefär så är läget och detta marathon springer vi helt utan prestation – utan enbart på pannben, många tidigare mil i benen och med en trygg erfarenhet att ett marathon är ett marathon och det finns ett gäng andra saker som är värre.