Idag är det två månader kvar till Dublin Marathon som jag och Annika är anmälda till. Vi gör mycket kul ihop. Som att springa Jämtlandstriangeln på en dag, eller springa Cyprus international 4 day challenge (läs om: pre race, 6k time trial, 11k uppförsbacke, 21k multi terrain och avslutande 10k city run).

Vi gjorde pod om löpning också efter varje lopp vilket kan vara kul att lyssna på – ni är ju ett gäng där ute som gillar när Annika är med i podden lite extra mycket.

Nu är det alltså snart dags för Dublin marathon och vi är överens om målet: vi ska springa och ha kul men inte besväras av loppet dagen efter för då ska vi göra stan. Det är alltså det jag tränar för; att 42km ska kännas som en bit kaka.

Jag kommer hinna med ungefär tre långpass till innan vi flyger mot det land som jag dessutom kallade för hemma under fyra år. Det var ju här jag bodde och pluggade och jobbade tidigt 2000-tal när den keltiska tigern skapade wow-rubriker i resten av världen och det inte fanns någon hejd på någonting.

Det var här jag spenderade många timmar varje dag på universitetet och det var här jag hade ångest när tre års studier kulminerade i en examensperiod om tre veckor. Det var här jag hade ett helt galet sommarjobb på en färja till Wales. Det var här vi fixade håret i timmar inför en sen natt på stan men det var också här alla lockar eller spikraka plattångade hår frizzade sig när vi steg ut i den fuktiga Dublinkvällen. Det var här jag tränade galet mycket, på ett gym där spinnincyklarna stod på stora balansbrädor. Det var här bussarna gick lite som de ville och det var här som det regnade in i vår lägenhet ibland. Det var här jag jobbade i ett finansnav och det var här det en gång blev fel i mitt exceldokument så att flera fonder felvärderades med några miljoner under några timmar. Det var här jag hade riktigt, riktigt roligt.

Det ska bli fint att komma tillbaka och se hur det är idag.