Gårdagen var soldränkt fram tills dess att jag skulle springa långpass. Efter jobbet låg jag på balkongen en lång stund i korta shorts och linne och slumrade. Lite senare kom mörkret från öster, där Åresjön rinner ut i Indalsälven, och det blev ett så märkligt ljus i lägenheten. Så ljust men så mörkt att man inte kan undgå att märka att något är på gång.

När andra började göra kväller kom ösregnet. Jag skruvade besvärat på mig där jag satt i soffan efter att ha städat i några timmar. Jag funderade på om jag inte skulle springa någon annan gång istället.

När jag försöker stoppa undan träningspass som känns lite obekväma tar jag alltid fram Staffan ur fickan. Jag hör hans berättande ord klart i huvudet, om hur han springer rakt ut i natten. Sommar som vinter och alltid i shorts.

Så jag tänkte att vatten är bara vatten så länge det inte är den stora syndafloden. Ösregnet genom fönstret kändes i själva verket som ett lätt duggregn när jag väl var ute och vinterkläderna fick åka på en sista gång för att hålla mig varm under de 90 minuter med låg puls som jag ville ta mig igenom.

Jag kom hem strax före midnatt. 23.30 stängde jag av den podcast jag lyssnade på och bytte regnväta mot duschvatten.

Och så gav jag mig en mental klapp på axeln och tänkte att om några minuter skulle den här bloggen fylla nio år och det är en fin sak att knyta ihop säcken med det jag brukade göra så ofta i bloggens begynnelse; att springa sent om kvällarna.