Idag gjorde jag äntligen utomhuspremiär för säsongen på kolfiberracern. Solen sken men det blåste kallt på förmiddagen så jag väntade till eftermiddagen så att det hann bli ännu lite varmare innan jag trampade iväg på en av mina favoritrundor i Hälsingland.

Jag mötte några t-shirtmänniskor som påtade i sina trädgårdar men själv hade jag Craft Storm Bib (vinterbyxor) och tre lager på överkroppen. Jag garderade mig med booties på fötterna (skönt, så man slipper frysa) men jag hade vanliga sommarhandskar.

Mina vanliga sportglasögon hade jag glömt hemma så jag fick ta mina piloter från Bliz på näsan, men det funkade rätt så bra. Det blir ju lite mer luftgenomströmning så ibland rann tårarna av fartvinden, men det var nog lyckotårar i sådana fall.

Första halvan gick jädrans snabbt för då hade jag vinden i ryggen och böljande utförslöpor på biltomma vägar där jag mötte en och annan motorcykel som kanske också gjorde en av barmarksäsongens första turer.

Varje gång jag cyklar så tänker jag på hur mycket jag älskar det – känslan av frihet är enorm. Riktigt enorm! Varje gång jag cyklar och dundrar ut i en nedförsbacke så tänker jag också ”hoppas alla skruvar sitter i”. Jag har nog inte cyklat utför en enda gång utan att ha tänkt den tanken. Alla skruvar satt som de skulle den här gången också – och jag är enormt glad över dagens cykelpremiär.