Ni har redan träffat Hazel (hennes stamnamn är Hazelwing) några gånger, men ni är många som är nyfikna på henne. Här är hon – inkrupen i en filt – eftersom det uppenbarligen var himla kallt, trots roligt, att bada i Åresjön igår kväll.
Hazelwing är en Jaktcocker på 14 månader och ser mycket större ut på bild än vad hon är i verkligheten. Hon har nästan orimligt stora tassar för sin mankhöjd.
Jag tror att hennes två bästa grejer i livet är att springa snabbt som tusan över åkrar och fält, och att mysa ihopkrupen i någons knä. Hon är en myshund utan dess like. Och så är hon som en scout: alltid redo!
Hazel kommer från en kennel i Hälsingland där det hänger fullt med prisrosetter på väggarna så hon bär ett arv som snarast kan beskrivas som världsklass. Det är också det liv som jag och min co-owner mamma vill ge henne. Fullt med kärlek och äventyr!
Ibland när hon sover hör man hur hon drömmer; tassarna springer och hon andas så himla djupt. Då undrar jag vad som försigår där bakom ögonlocken. Jagar hon fåglar? Eller bollar?
Hazel är den femte hunden i mitt liv; de andra har varit Whisky (en West highland white terrier som vi skaffade när jag precis började skolan – han var vegetarian och allergisk mot gräs om våren och grävde ner kanelbullar i rabatterna), Elsa (en vacker Berner Sennen som var rädd för killar), Trixa (en svart Flat coated retriever som gillade att åka cab och helst ville umgås med människor istället för hundar) och Alfons (en brun Flat coated retriever som gjorde bomben från bryggan, han var Trixas pappa).
