Hela kvällens löptur var som mjuka fotoögonblick som knäpptes av på löpande band. En ljuvlig aprilkväll när det lider mot maj. En vän löparhund som gjorde precis som jag ville och som sprang snällt i min takt vid sidan av. Glasögon på nästippen och ingen som helst trafik på vägen.

Vill man åka till den vackra ensamheten där solen aldrig går ner och där bergen smeker ens inre själ, då ska man åka till Åre nu och några veckor framöver. Det är en alldeles ljuvlig tid när dagarna är oändligt långa och man har vägarna och stigarna för sig själv. När man kan sitta vid Åresjön och solen fortfarande står högt på himlen trots att klockan slagit middag. När de enda som är här är de som tappert tränar året om för att det är en del av livet.

Det finns så mycket kärlek till Åre under lågsäsong. Under högsäsong med såklart, men att vara här just nu det är ändå oslagbart.

Vi kunde inte motstå vårsolen och skålade i prosecco på balkongen till blå himmel redan i eftermiddags. Och när jag kom hem hade pappa styrt middag (det gör han alltid, min mamma jobbar inte så…) och nu sitter vi alla tre och jobbar framför en film. Äpplet faller inte långt från trädet och så vidare.