Jag gillar backintervaller. Det är ett enkelt sätt att bli trött på. Det går snabbt och det är enkelt. No fuss, bara köra. Oftast finns en backe rätt nära huset där du bor. Även den tråkigaste av backar funkar för att bli trött; till skillnad från långpass som kräver fina miljöer för att jag ska trivas bra.

Jag gillar backintervaller så till den grad att jag utmanar alla som vill att köra 10 backpass under mars månad. I min grupp på Facebook brukar jag lägga upp sådant som jag går igång på. Allt som oftast under devisen ”jävligt jobbigt”. I den gruppen finns utmaningen upplagd.

Under dagens backintervaller tänkte jag på att det är skönt när det är jobbigt. I alla fall när det är jobbigt under kort tid. Förmodligen eftersom den där jobbigheten är tacksam eftersom den är starkt kopplad till någon slags nöjdhet som är omedelbar och kickar igång ungefär när jag börjar flåsa som värst.

Känner ni också så: att det är skönt när det är jobbigt? Eller vilken träning är egentligen skönast?

 Outfit från Craft och glasögon från Bliz.