Mitt stora uttalade, och inte alls träningsrelaterade, nyårslöfte för 2015 var att titta mer på film. Och jag tycker att jag har börjat rätt så ordentligt. Det här med serier går inte för sig för jag blir alldeles hooked och helt obsessed; så serier är överlag dåligt för min hälsa…
Jag tänkte skriva lite allteftersom jag kollat på ett gäng filmer, för det är förmodligen som så att du också vill ha tips på filmer att se. I kommentarsfältet fick jag tips på bra filmer att se, så in och inspireras där! Om du sitter inne på ett filmtips så får du gärna fortsätta kommentera i det här inlägget!
The way. En ung man från USA dör första dagen på sin pilgrimsvandring mot Santiago de compostela. Hans pappa, en rätt trist äldre man, åker till Europa för att hämta hem kroppen men det hela slutar med en inre resa som sträcker sig över flera mil. Det var en helt okej film, småtrevlig och lite klyshig men på det stora hela en småtrevlig film som man ser utan ansträngning.
Gone girl. Jag kan inte riktigt redogöra för handlingen i den här filmen eftersom jag stängde av efter 20 minuter pga helt värdelös film. Detta beror egentligen inte på filmen i sig utan att jag läst boken innan och jag tyckte filmen var lite för glättig och för mycket Hollywood för att göra boken rättvisa. Jag hade hellre sett den här filmen i ett mer mörkt och lite mer svenskt manér. Har man inte läst boken är det kanske en bra film.
Wild. Den här boken har jag också läst och det är ju lite lustigt hur de böcker jag köpte i Boston senast också gick och blev rätt omtalade på vita duken. Detta är dessutom en bra film och jag tycker att Reese gör en riktigt bra tolkning av Cheryl – den blonda advokaten, som jag annars minns henne från, är long gone. Jag vill för övrigt också vandra några mil på The pacific crest trail. Storyn? Trasig ung tjej bestämmer sig för att läka sin sår och bestämmer sig för en lång vandring. I boken kommer alla detaljer, som i sig ger en stark helhetsbild, fram ännu tydligare men filmen är en fin sammanfattning som också kan stå på helt egna ben. Sevärd!
Hallonbåtsflyktingen. Den enda svenska filmen jag sett under perioden. Roligt på ett knäppt sätt och med många bra skådisar. Kul men knäpp och med lite feel good till slut.
Boyhood. Den här filmen är nog mest känd för hur den filmades. Under 12 år följde kamerorna skådespelarna som var med och huvudkaraktären hann på riktigt växa upp från 5 till 18 år. Det är en ok film, men inte så mycket mer än så. Jag kommer nog inte att minnas den så länge till.
Vilka filmer tycker du att jag ska se?
