Träningsglädje

Klockan hann rinna iväg innan jag satte mig på trainern ikväll. Tur att jag har en tyst trainer. Tror jag i alla fall. Jag har ju egentligen bara suttit på min egen trainer men från alla skräckhistorier jag hört om trainers vars ljud går genom golv så hittar jag få likheter med min egen.

Jag släckte alla lampor och satte på mig lurarna. På så sätt höll jag ute snöstormen som ljöd genom lägenheten. Istället stängde jag in mig i mina bästa beats. Det är något visst med när man har riktigt bra ljud i öronen; en låt som låter lite halvdan genom datorns egna högtalare får något riktigt magiskt över sig.

En låt som alltid tänder en alldeles särskild drivkraft inom mig när jag sitter på en trainer eller spinningcykel är Halo med Beyonce. Det är ingen klassisk uptempo låt men den är skön som mellanlåt. Och så är det något visst med Eminem. Man kan ju inte tro att han skulle fastna i mina låtlistor men det gör han. Med en bpm på 170 någonstans är det som att jag har piskan lätt på benen och inte kan göra något annat än att fortsätta driva pedalerna. Dessutom är det en takt som jag känner mig stark i. Perfekt för norska superintervaller.

Jag känner att vi börjar landa lite i det här året nu. Det kan ha att göra med att det är den första riktiga dagen då alla är på kontoret här i Åre och det är lite mer business as usual än det varit på länge. Jag har, till skillnad från övriga landet känns det som, jobbat i princip varje dag under jul och nyår. Det har ju varit högtryck i fjällen och i Åre kan man lugnt säga.

Den här måndagen välkomnade mig med -20 grader, snöfall och stormvindar. Jag valde ändå att promenera till jobbet. Det bet i benen och det bet i kinderna men det är inget jag inte överlever.

Och så passade jag på att anmäla mig till en kul kvällsgrej på torsdag: Houdini bjöd in till att ta sig för egen maskin upp till Vita Renen på kvällen och det lät för kul för att tacka nej till. Jag kommer att gå med mina snöskor uppför Renfjället men det går också att ta skidorna.

Jag tänker att den här veckan ska jag överlag unna mig kul grejer. Det ska bli en kanonvecka helt enkelt. Typ sådana här saker tänker jag mig:

> åka skejt på isen (check på den redan, eftersom jag smygstartade igår!)

> åka klassisk längdskidåkning (jag har hört att såväl Edsåsdalen som STF Storliens Fjällgård har fina spår just nu)

> landa på mattan i yinyoga (längt på denna!)

> maxa hjärtat i ett gäng backintervaller med stavar

> ta in några redskap och köra styrka medan vinden viner där ute

> riva av några intervaller på min trainer (görs med fördel när det är storm ute)

> cykla ett distanspass på crossen (får bli när minusgraderna lugnat ner sig lite)

Dessutom kommer min bror till Åre när arbetsveckan börjar gå mot sitt slut. Vi ska fortsätta filma The Freedom Series så det kommer bli en fullspäckad helg både dagtid och kvällstid. Det finns väl inget mer att säga än att ”bring it”!

Det har blivit några kortare löpturer i helgen. Två stycken på 15-20 minuter. Inte så mycket att hurra för kan man tycka, men faktiskt – 4000 steg. Så jag säger hurra ändå. Det är lätt att bli förblindad när man läser om vad alla gör. Mina triathlonvänner cyklar till exempel 12 mil eller så som standard och det är lätt att tycka att ens egna runda på runt 30 km inte är så mycket att ha. Men det är klart det är. För vem tränar du för?

Dig själv såklart.

15 minuter i löparskorna är bättre än inga alls. Det blev en sen lördagsjogg och en inte så himla tidig morgonjogg idag. Drygt 10 minusgrader och rätt kraftig vind på det, med en köldeffekt på någonstans mellan -20 och -25 grader. Det bet i kinderna.

När mörkret lagt sig knäppte jag på skejtskidorna och begav mig ut på sjön. Jag hann ramla två gånger innan jag förstod att jag åkte ömsom på hård och snabb skare – och sträv snö som blåst och lagt sig på isen. Inte konstigt att skidorna drog iväg så att jag hamnade i bakvikt då och då.

Det krävs mycket tid på de där skejtskidorna innan jag lär mig. Jag hann åka rätt långt över isen och när det går bra så går det bra. När det går skit så går det skit. Men det spelar inte så stor roll faktiskt. Vem åker jag för?

Mig själv såklart.

 En annan gång – en annan dag.