Igår åkte alla som varit med på Salomon och Atomics pressresa hem. De avslutade i Vålådalen med en massa längdskidåkning medan jag tog några möten på kontoret. Genom fönstret ser jag Åreskutan och alla små prickar som susar ner för slalombackarna. Solen sken och himlen var blå och jag hoppas att alla som är här just nu har härliga dagar.

Efter härliga middagar på Tottebo och sedan Vinbaren avslutade jag dessa två träningsdagar med ett pass rörlighet för fina Frida Lindström som till vardags chefar över Under Construction Sports Performance Center på Riddargatan i Stockholm där jag tränade med PT förut.

Frida är cool och stark och duktig. Jag var inget av det där igår morse. Vi började med att rulla ner ryggen mot fötterna och jag kom typ inte längre än att händerna nådde knäna. Det var en sådan dag då ryggen inte ville vara med. En sådan dag då det är ett jäkla projekt att knyta skorna. Men en sådan dag då jag vet att jag lätt skulle kunna springa ungefär hur långt som helst. Eller cykla en längre runda.

Jag har inte ont i ryggen, jag kan bara inte röra den. Jag har inga problem att vrida höger och vänster men i andra riktningar är det tvärstopp. Som om mina muskler har tryckt på stopp och nervbanorna är avstängda. Det placerar sig rätt rejält i kategorin saker som suger.

Min andra behandling dry needling hjälpte inte alls, men det kan bero på att nålarna sattes på andra ställen. Det suger också, men uppsidan är att jag kan lägga ännu en pusselbit. Jag börjar förstå var det sitter och det är inte alls i ryggen. Det är en liten gnista hopp i det här ryggtrasslet som jag efter lång analys kan härleda till ett konvent i Göteborg för jättelänge sedan där vi gjorde utfall på bräda med kick framåt.

 Längtar efter att svinga en sådan här!