Träningsglädje

Jag är hemma i min fjällägenhet i mitt fjällparadis igen. Vägen till Åre från Idre var intressant; först en snirklig väg som sedan blev grusväg med hela landskapet infryst i vinterfrost. Här var det väldigt mycket känsla av renbetesland och jag kände mig långt ute i ingenstans. Det var jag nog också. Jag körde förbi Sörvattnet och snart nog var jag i Lofsdalen och passerade även Vemdalen.

Alltid när jag är ute och kör nuförtiden stöter jag på vilt och så också nu. Två rådjur hoppade över vägen precis framför bilen och sedan traskade två älgar upp ur diket. Älg ser jag nästan jämt så när jag kör håller jag lika mycket utkik vid sidan av vägen som på den.

Jag har kört rätt många mil i den Honda Civic Tourer jag fått låna över helgen och jag trivs bra i den. Det är en extremt lättkörd bil med mycket teknik: bilen varnar om för allt trafik runtomkring som kan vara en potentiell risk, t.ex. när andra bilar kör fort emot en (inte vanlig trafik då utan t.ex. bilar som kommer från sidan) eller om man närmar sig en bil framför alltför snabbt.

När jag kom hem fick jag lite av en chock för jag insåg att vi åker till Karibien en helt annan dag än vad jag trodde. Tji fick jag. Nu blev det helt plötsligt väldigt kort om tid med det mesta. När vi kommer hem är det andra advent. Vad hände?

Innan jag åker vill jag hinna med:

> ett trainerpass (på cykeln)

> montera ihop min cx (måste ta den till Åre bikes med andra ord…)

> ett lugnt löppass med pannlampa

> någon form av intervaller

> ett simpass på Holiday Club

Imorse var det äntligen, äntligen premiär för mina första åk i slalompjäxorna och jag sitter här glad i hela kroppen nu. Vilken helg detta har varit – tack som tusan Idre och Honda för alla upplevelser jag tar med mig härifrån. Och inte minst mitt eminenta sällskap Katta som hängt med på allt och berättat om hennes barndom häromkring.

Skidläraren Elin tog med mig upp i backen imorse och fick mina rostiga skidåkarben att hitta rätt i svängarna. Det är en sak jag älskar med alpin skidåkning – man kan alltid bli bättre och det är sjukt kul att åka med skidlärare oavsett hur bra eller van skidåkare man är. Det är lite som en PT, bara för att man ”kan” träna så ger en bra personlig tränare så många fler dimensioner till träningen.

Nu ska vi snart packa in i bilen och åka hemåt. Glada och lyckliga i hela systemet. Jag ska fortsätta fylla på med frisk fjälluft hela vintern och är lite nyfiken på vad du gör i vinter. Kommer du åka till fjälls?

 Skidkläder // Marmot (freerider pant & jacket)

Imorse träffade vi Martin som är fjällguide. Det hade snöat lite lätt under natten och dimman låg tät runt omkring oss. Men när vi tog bilen till startpunkten för vår vandring så klarnade det upp och var sådär vintermagiskt med solen bakom molnen.

Den första biten vandrade vi på lätt snötäckt markt i skogen. Sedan närmade vi oss trädgränsen allt mer och det blev glesare mellan fjällbjörkarna som var alldeles djupfrysta med ett tjockt lager snö och is.

Lite senare kom vi upp på kalfjället, Städjan, och vi såg spår av älg, ren och hare. Efter ett tag lät det som ett gäng drönare som kom flygandes, som små maskiner. Men det var någon form av ripa. Harspåren gick ända upp till toppen av fjället – och vi följde efter.

Det är något alldeles visst med att stå på toppen av ett berg eller fjäll och blicka ut över världen – åt alla håll. Att vandra uppför Städjan är relativt enkelt, men kräver ändå en kopp varmt och en bit kexchoklad på toppen.

När vi kommit ner till byn igen gick vi till Charlies och åt köttbullar (vad annars på en skidort?) och sedan spenderade vi eftermiddagen i jacuzzin. Klart värd dag.