Vi har bott på Clarion Arlanda på 12:e våningen med utsikt över landningsbanorna. Perfekt för mig som inte fattar hur flygplan kan flyga. Eller jo alltså, jag vet ju hur det går till i teorin – men jag förstår bara inte hur det kan gå till i praktiken och hur de fysiska lagarna kan funka så som de gör. Det är för mig lika obegripligt som filosofi ibland. Det går liksom inte ihop i huvudet.

Igår kväll beklagade jag mig lite för Grabben att jag blivit en icke tränande människa. En sådan där vanlig en som tränar typ ibland. Jag gillar det inte alls. Jag har absolut ingen ångest för att jag inte tränar, men jag ser mig som en tränande människa och kan faktiskt inte identifiera mig med något annat. Han tyckte att jag skulle gå ner och träna en sväng på gymmet och det gjorde jag. Och guess what – det kändes bättre efteråt!

Ända sedan tidigt i höstas har jag ärligt talat haft lite tjall med träningen. Det har inte varit lika lätt att ta sig ut och iväg som förr. Det har bott en mental trötthet i huvudet på något sätt som visserligen tagit paus ibland men som ändå legat lite som ett lock. Jag har haft så himla mycket annat att tänka på. Framförallt mina jobbuppdrag och sådant där. Såhär i efterhand har jag sett att det förlamat mig lite och nu när jag vill tillbaks går det inte lika fort som jag tänkt. Jag har absolut haft mina riktigt bra dagar bland den överhängande tröttheten och har inte glömt att jag sprang 4 dagar i bergen i Cypern i november. Men ändå. Kontinuiteten har saknats.

Eftersom jag alltid har en plan för allt så har jag en plan för detta också. Jag blir på något sätt inspirerad av att ta mig ur svagheter. Funkar ni på samma sätt?