Träningsglädje

Jag var härligt pigg i början av den här veckan. Vaknade tidigt, och vaknade pigg. Igår var jag så himla trött och gick och la mig klockan 21 och kikade på det senaste avsnittet av Girls. 9 timmar senare vaknade jag, men absolut inte med den där lätta pigga känslan i kroppen.

Tröttheten har gjort att jag inte heller får till de där högintensiva passen som jag faktiskt saknar. Och då är ju frågan, precis som alltid: att analysera om det är latmasken i kroppen som inte orkar ut på intensivare träning eller om man ska lyssna och träna mjukt nu och trappa upp sen.

Jag röstar nästan alltid för det sistnämnda. Men så tränar jag ju också för hälsan. Ingen hälsa leder till ingen träning.

Jag har varit sugen på något lättsmält och roligt till middag hela dagen, så jag gjorde plättar. Dessvärre kan jag inte bjuda på något praktiskt recept för jag höftade i lite ägg, mjölk, kesella, kokosmjöl, mandelmjöl och en nypa bakpulver. Resultatet blev bra vad gäller fluffigheten, men alltså – innerst inne är jag är en sucker för vetemjöl. Det blir liksom inte samma konsistens med glutenfritt mjöl även om jag mår bättre med det.

Plättarna serverades med vispad grädde, hallon och blåbär. Förlåt jorden för att du transporterat mina bär runt halva klotet. I couldn’t stop myself!

Jag läser fina ord om att det räcker. På många ställen. Men precis som hos Skäringer så har jag lite svårt med trovärdigheten. Också hos mig själv. Det känns väldigt tudelat om att skriva om att vara nöjd som man är och samtidigt lägga ut den finaste bilden på sig själv som man hittar. Likaså kan jag tycka att det känns märkligt att läsa om dissen av bilder med hårda magar hos andra – av tjejer som samtidigt står i shorts och sport-bh på headerbild.

Det är klart att det inte är sådär svartvitt. Allting är ju egentligen rätt så grått. Men ska man övertyga andra så måste man nog vara rätt tydlig och medvetet svår att missuppfatta. Barn gör inte vad vuxna säger. Barn gör som vuxna gör. Det gäller för övrigt rätt mycket den övriga befolkningen också, i olika sammanhang. Men ibland är självinsikten frånvarande och vi undrar varför inte alla andra gör som vi säger när vi ju säger det så ofta.

Jag tycker att det finns fantastiska förebilder i det här med förhållandet till sin egen kropp. Betty som driver B-Room är en av dem. Lena en annan. Sara en tredje. Och det finns såklart många fler. Det jag tycker att dessa tjejer gör är inte så mycket predikar om hur vi som lyssnar ska tänka – utan genom vad de själva gör. För mig är det den största inspirationen av alla: action. Inte ord.