Ljuset, vÃ¥ren och solen svämmar över i min feed. Alla är ute i allt det där vÃ¥riga och det är sÃ¥ vackert och fult pÃ¥ en och samma gÃ¥ng. Jag har alltid haft svÃ¥rt för vÃ¥ren. Mer förr än nu. Mer när jag läser om det än när jag själv är mitt i det. Jag vet inte vad det är, men vÃ¥ren är den Ã¥rstid jag gillar allra minst – och som ändÃ¥ har störst impact pÃ¥ mig. Jag skulle allra helst vilja spola förbi den och landa i försommaren en härlig dag i maj.

Att kalla det för vÃ¥rdepression är nog att överdriva mina känslor. Jag blir inte deppig pÃ¥ riktigt – jag gillar bara inte vÃ¥ren. Jag tycker det är rätt sÃ¥ fult. SÃ¥ naket och obarmhärtigt. Dammigt. Grusigt. Avslöjande. SÃ¥ snart löven börjar spricka ut och hela världen bli ljusgrön sÃ¥ kan jag gÃ¥ med pÃ¥ att vÃ¥ren är fin, men inte förrän dess.

Mina allra bästa vårkänslor har jag haft i Halmstad. Jag minns så väl när jag sprang rundan om Frennarp som följer Nissan längs med en allé av träd och hur allt var liksom så försiktigt grönt och skirt och alldeles ömtåligt. Det var härligt och jag blev alldeles glad inombords. Den här grådystern som vi ser nu, där alla solstrålar landar, vill jag helst blunda inför. Både inför verkligheten och alla bilder på Insta. Tagga in mig först när ni har några gröna blad på ett träd att visa tack, då ska jag också bli förälskad!

Bilder från våren i Halmstad förra helgen