Jag har en vän som heter Staffan och vi ses inte så ofta. När vi väl gör det, ofta över en lunch eller så, blir jag ofta påmind om de små äventyren i livet. Nu menar jag inte att Staffan inte sällar sig till den skaran som också upplever de stora – men – när vi ses blir jag alldeles inspirerad av att dra på mig löparkläderna närhelst på dygnet som ingen annan är ute i spåret. För sådan är Staffan; han springer när som och var som. Han tar tillvara på de små äventyren.

En gång i tiden var jag också duktig på det. Jag bodde på söder och sprang runt Årstaviken eller runt Eriksdalsbadet sent om kvällarna. Ofta stötte jag inte på någon alls. En gång sprang jag och sambon ett varv på Stockholm marathonbanan och kom hem efter midnatt en vanlig vardag. Små äventyr som ger stora minnen.

Men äventyrslustan har kommit av sig och jag har måhända blivit bekväm. Nu är det slut med det. Jag är tillbaka! Och klockan är 23.15 och jag har precis kommit tillbaka från ett varv runt Riddarfjärden med sambon. Stockholm är som bäst när vi får vara ensam på gatorna.

Vi sprang förvisso förbi en och annan dörrvakt på Söder Mälarstrand, men det var ingen kö till krogbåtarna. Vi mötte 3 andra löpare. Vi behövde inte sicksacka mellan barnvagnar eller sällskap som gick i bredd. Vi behövde inte ta hänsyn till någon annan än oss själva. När man springer om kvällen är man kung!