Jag har en vän som heter Staffan och vi ses inte sÃ¥ ofta. När vi väl gör det, ofta över en lunch eller sÃ¥, blir jag ofta pÃ¥mind om de smÃ¥ äventyren i livet. Nu menar jag inte att Staffan inte sällar sig till den skaran som ocksÃ¥ upplever de stora – men – när vi ses blir jag alldeles inspirerad av att dra pÃ¥ mig löparkläderna närhelst pÃ¥ dygnet som ingen annan är ute i spÃ¥ret. För sÃ¥dan är Staffan; han springer när som och var som. Han tar tillvara pÃ¥ de smÃ¥ äventyren.

En gång i tiden var jag också duktig på det. Jag bodde på söder och sprang runt Årstaviken eller runt Eriksdalsbadet sent om kvällarna. Ofta stötte jag inte på någon alls. En gång sprang jag och sambon ett varv på Stockholm marathonbanan och kom hem efter midnatt en vanlig vardag. Små äventyr som ger stora minnen.

Men äventyrslustan har kommit av sig och jag har måhända blivit bekväm. Nu är det slut med det. Jag är tillbaka! Och klockan är 23.15 och jag har precis kommit tillbaka från ett varv runt Riddarfjärden med sambon. Stockholm är som bäst när vi får vara ensam på gatorna.

Vi sprang förvisso förbi en och annan dörrvakt på Söder Mälarstrand, men det var ingen kö till krogbåtarna. Vi mötte 3 andra löpare. Vi behövde inte sicksacka mellan barnvagnar eller sällskap som gick i bredd. Vi behövde inte ta hänsyn till någon annan än oss själva. När man springer om kvällen är man kung!