Kväll. Kallt. Mörkt. Ruggigt. I alla fall ute. Här inne är det förvisso mörkt, men mysigt, varmt och ombonat. Jag drog på mig cykelbyxor och t-shirt, knäppte på cykelskorna och pluggade in två långa låtar i systemet och började köra. 4*6 minuters intervaller på min trainer stod på schemat.

Pulsklockan har verkligen gjort en jätterevival i mitt liv. Det är så skönt att slippa tänka för mycket på hur det känns hela tiden och fundera på om det är rätt zon att ligga i – och istället använda pulsen att gå på främst. Känslan är ett fantastiskt fint verktyg om man använder den på rätt sätt, men det kräver definitivt mer kontinuerlig tankeverksamhet som jag måste hålla i huvudet genom alla intervallerna.

Jag höll mig på en okej puls även om känslan i kroppen var lite seg och avslagen (apropå det här med att inte fundera på känslan). Jag landade på mellan 80-85% på mina långa intervaller vilket jag tycker är lite lågt, men på det stora hela rätt okej. En mer konstans puls på 85% hade varit varit närmre tröskel.

Och de två låtarna då? Jo, de gick på repeat. Det gäller att lura hjärnan. När första låten var spelad (och därmed första intervallen gjord) så kunde jag tänka att jag bara behövde lyssna på den låten en gång till. På samma sätt använde jag den andra låten.