Efter löppasset i förrgÃ¥r kände jag mig sÃ¥ himla, himla nöjd av mÃ¥nga olika anledningar. Dels för att jag genomförde ett bra pass sÃ¥klart – men ocksÃ¥ att jag gjorde det själv. Det är väldigt sällan jag springer riktigt bra kvalitet pÃ¥ egen hand. Det är liksom lite för lätt att fuska. Jag har tur som har en extremt duktig löpcoach till sambo för det är han som ser till att jag gör det jag ska när jag ska springa kvalitet. Att jag nu kunde springa pÃ¥ egen hand gav mig lite mer självförtroende att jag kan pÃ¥ egen hand, och att ha pulsklockan pÃ¥ gjorde verkligen sitt till. När jag springer med min sambo har han min pulsklocka pÃ¥ handleden och säger till mig vilken puls jag har – sÃ¥ att jag inte ska behöva bry mig om nÃ¥got annat än att bara springa. Det är lyx!

Det gjorde mycket till att jag sprang i skitväder. Det var ingen som störde mig! Inte heller stördes jag av vädret. Bra för alla parter.

Det ironiska är att jag under hela gÃ¥rdagen gick och var nöjd över löppasset dagen innan och liksom kunde ägna mig Ã¥t en simpel rask promenad som enda ansträngning. Och när jag har slutat träna gÃ¥r det liksom av bara farten att jag fortsätter sluta träna, tydligen. För den här dagen har verkligen rusat iväg och jag lever fortfarande pÃ¥ mitt pass frÃ¥n i förrgÃ¥r trots att det faktiskt är rätt länge sedan nu. I morgon är det med andra ord dags att snöra pÃ¥ mig skorna igen – dÃ¥ är det dessutom ljusare än idag! Denna midvinterdag har istället för träning spenderats pÃ¥ nedan sätt:

Vi har fortsatt att baka och fixa. Jag har gjort världens godaste saffranskola med vaniljton (recept frÃ¥n Elle Mat & Vin) och här – Rocky road!

Den här katten bara sover!

Midvinternattens köld är inte hÃ¥rd – inte pÃ¥ dagen heller. Men jag var ändÃ¥ klädd för vinter.

Jag, mamma och morfar fixade granen. Vi fällde en pÃ¥ jättemÃ¥nga meter och tog toppen. Den är fortfarande sÃ¥ hög att vi bör höja taket i huset…

Årets mörkaste dag. Nu går vi mot ljusare tider. Hurra!