Efter löppasset i förrgår kände jag mig så himla, himla nöjd av många olika anledningar. Dels för att jag genomförde ett bra pass såklart – men också att jag gjorde det själv. Det är väldigt sällan jag springer riktigt bra kvalitet på egen hand. Det är liksom lite för lätt att fuska. Jag har tur som har en extremt duktig löpcoach till sambo för det är han som ser till att jag gör det jag ska när jag ska springa kvalitet. Att jag nu kunde springa på egen hand gav mig lite mer självförtroende att jag kan på egen hand, och att ha pulsklockan på gjorde verkligen sitt till. När jag springer med min sambo har han min pulsklocka på handleden och säger till mig vilken puls jag har – så att jag inte ska behöva bry mig om något annat än att bara springa. Det är lyx!

Det gjorde mycket till att jag sprang i skitväder. Det var ingen som störde mig! Inte heller stördes jag av vädret. Bra för alla parter.

Det ironiska är att jag under hela gårdagen gick och var nöjd över löppasset dagen innan och liksom kunde ägna mig åt en simpel rask promenad som enda ansträngning. Och när jag har slutat träna går det liksom av bara farten att jag fortsätter sluta träna, tydligen. För den här dagen har verkligen rusat iväg och jag lever fortfarande på mitt pass från i förrgår trots att det faktiskt är rätt länge sedan nu. I morgon är det med andra ord dags att snöra på mig skorna igen – då är det dessutom ljusare än idag! Denna midvinterdag har istället för träning spenderats på nedan sätt:

Vi har fortsatt att baka och fixa. Jag har gjort världens godaste saffranskola med vaniljton (recept från Elle Mat & Vin) och här – Rocky road!

Den här katten bara sover!

Midvinternattens köld är inte hård – inte på dagen heller. Men jag var ändå klädd för vinter.

Jag, mamma och morfar fixade granen. Vi fällde en på jättemånga meter och tog toppen. Den är fortfarande så hög att vi bör höja taket i huset…

Årets mörkaste dag. Nu går vi mot ljusare tider. Hurra!