Det är fantastiskt att läsa era kommentarer till föregående inlägg med vad ni ser fram emot i jul. Verklighet blandas med längtan, kärlek trängs med sorg. Tänk vilken resa livet är! Ibland stannar jag tvärt upp och påminns om livet och om perspektiv, om lyckorus och strävsamhet och oavsett om vi har  en helt annorlunda verklighet än för 50, 100 och 200 år sedan – så är det liksom same, same but oh so different. Det är väl därför man dras till skogen och naturen och havet när man är vilse bland blinkade neon, storstad och myller. För naturen, liksom livet, är så som det är och alltid har varit.

Jag har simmat idag. Jag är helt värdelös på att simma rent tekniskt. Men det gör inte så mycket. Jag stretar på, gör min grej, mina varv och mina längder och nöjer mig med det som en skön, och ibland rätt så tråkig, motionsform. Tråkig på ett fridfullt sätt – inte tråkig som frustrerande. Det finns som flera olika slags tråkighet: den typ man inte står ut med, och den typ som kanske är rätt så bra för en ändå.