Träningsglädje

Jeez vilken dag! Jag hade som plan att fylla på med energi från tredje kilometern och att verkligen få i mig saker varje kilometer. Denna gång hade jag sportdryck med koffein i min Camelbak och planen var att fylla på med 2 tablettasksbitar varje kilometer. Lika mycket en mental som fysisk stimulans och för att undvika all möjlig tristess. Löpning kan ibland liksom bli tråkigt när man ska plöja 21 kilometer och inte riktigt ser fram emot det med förtjusning. Särskilt om man också måste slita. På typ grusvägar som går rakt fram. Där hjälpte tyvärr inte energin för jag förlorade på en mental knockout men tack och lov var det på kilometer 19 där vi faktiskt till och med såg målgången!

Ibland drabbas jag av dippar utan dess like. Jag minns 2. I Vasaloppsspåret och på ett långpass i Ringenäs. Känslan av hopplöshet. Jag vill liksom bara gråta. Och en överväldigande känsla som växer sig enorm fastän den beror på småsaker. Som sanden som yrde i luften idag. Det ger mig ett stresspåslag utan dess like och pulsen hamnar i halsen. Jag har känt den stressen några gånger förut för många år sedan och då handlade det verkligen inte om löpning eller träning överhuvudtaget.

Men vi såg målet och vi korsade det med knuten teamnäve. Så jäkla skönt var det! Och jag är enormt nöjd med hur jag hanterade distansen mentalt: inte en enda dipp förrän mina 19 km. Starka tankar hela vägen: under de första 10 km som gick konstant uppför och sedan kommande 9 som gick typ konstant nedför eller platt. Och så de sista 2 som jag överlevde till slut.

Kroppen känns okej. Jag borde ha klippt några tånaglar så jag är lite öm i dem. Och så är jag lite stel i ryggen. Men benen, som ändå gör jobbet, känns okej. Även efter 10 km utför.

På podden Träningsglädje TALKS pratar jag och Annika ut. Vi har lite delade meningar – men vi är ändå ett bra team!

Skönt svag utförslöpa

Såhär glad är jag för det mesta när jag springer – och särskilt under de första 19 km idag

Högt upp! Och nedför ska vi!

Här var det lite mer svårsprunget

Välskyltat

Sista kröken – där framme anar man målet

Idag är det dags för ett ”multi terrain half marathon” för min del. Jag är lite skräckslagen inför det, mestadels på grund av min lite jobbiga upplevelse på Tromsö halvmarathon. Å andra sidan sprang jag 2 mil förra veckan och det gick ju fint. När det går tungt tänker jag att det är en lyx att jag får vara ute och springa i sådan här vacker natur när andra är hemma i Sverige och jobbar. Det är bara det att i morgon är det lördag och kontorsarbetare gör annat. Då får jag ta till räddningstanke nummer 2: det här är ett äventyr och en upplevelse.

När jag går i mål i den här Cypernutmaningen ska jag unna mig nya Inov-8. Jag var så himla nöjd med mina 212:or som var lojala trotjänare under många säsonger för några år sedan. De står fortfarande hemma i skoskåpet. De jag är sugen på nu är antingen nya Inov-8 X-talon 212 – eller ett par Inov-8 F-lite 192. Eller Inov-8 X-talon 190 kanske?

Det finns olika varianter av foam rolls. Eller, just foam roll finns det i och för sig bara 1 variant av eftersom det heter foam. De andra rullarna hör väl snarare till kategorin triggerpunktsrullar? Nedan ser ni den som Ingmarie har och som jag rullade mina vader på idag. Grymt bra. Just ikväll är jag inte stel i hälsenan längre eftersom jag rullat ut hårdheter högt upp i mina vader.