21 km multi terrain

Löpning
23 november, 201315:19

Jeez vilken dag! Jag hade som plan att fylla på med energi från tredje kilometern och att verkligen få i mig saker varje kilometer. Denna gång hade jag sportdryck med koffein i min Camelbak och planen var att fylla på med 2 tablettasksbitar varje kilometer. Lika mycket en mental som fysisk stimulans och för att undvika all möjlig tristess. Löpning kan ibland liksom bli tråkigt när man ska plöja 21 kilometer och inte riktigt ser fram emot det med förtjusning. Särskilt om man också måste slita. På typ grusvägar som går rakt fram. Där hjälpte tyvärr inte energin för jag förlorade på en mental knockout men tack och lov var det på kilometer 19 där vi faktiskt till och med såg målgången!

Ibland drabbas jag av dippar utan dess like. Jag minns 2. I Vasaloppsspåret och på ett långpass i Ringenäs. Känslan av hopplöshet. Jag vill liksom bara gråta. Och en överväldigande känsla som växer sig enorm fastän den beror på småsaker. Som sanden som yrde i luften idag. Det ger mig ett stresspåslag utan dess like och pulsen hamnar i halsen. Jag har känt den stressen några gånger förut för många år sedan och då handlade det verkligen inte om löpning eller träning överhuvudtaget.

Men vi såg målet och vi korsade det med knuten teamnäve. Så jäkla skönt var det! Och jag är enormt nöjd med hur jag hanterade distansen mentalt: inte en enda dipp förrän mina 19 km. Starka tankar hela vägen: under de första 10 km som gick konstant uppför och sedan kommande 9 som gick typ konstant nedför eller platt. Och så de sista 2 som jag överlevde till slut.

Kroppen känns okej. Jag borde ha klippt några tånaglar så jag är lite öm i dem. Och så är jag lite stel i ryggen. Men benen, som ändå gör jobbet, känns okej. Även efter 10 km utför.

På podden Träningsglädje TALKS pratar jag och Annika ut. Vi har lite delade meningar – men vi är ändå ett bra team!