Jag tänkte att jag skulle passa på att springa lite trail idag, det är ju trots allt mindre än en vecka kvar innan avfärd till löpning i alperna. Det såg visserligen lite grått ut på himlen när jag kikade ut imorse, och när jag hoppade in i bilen för att åka till starten av Flottarleden duggade det lite rätt. Men lite regn kan ju inte skada, tänkte jag.

Det blev rejält blött om fötterna redan på en gång. Första kilometern eller så gick genom vadarhögt gräs och efter nog duggade det allt men man blir inte mer än blöt så det bekymret existerade bara de första minutrarna. Jag hade inte förutspått det skyfall eller åskoväder som skulle dra in runt 40 minuter senare, men jag hade i alla fall haft vett nog att lägga min kamera i en liten plastpåse.

Flottarleden gÃ¥r, liksom de flesta andra leder jag sprungit, genom nÃ¥gra hagar med oidentifierade djur (mest eftersom man aldrig ser dem) och jag är alltid lite pÃ¥ min vakt dÃ¥. Jag minns att vi en gÃ¥ng sprang genom en hage med Highland cattle – fast den skylten sÃ¥g vi först när vi skulle ut ur hagen sÃ¥ jag blev liksom rädd i efterhand. Idag sÃ¥g jag bara djur vid ett tillfälle – oklart om det var unga kossor eller unga tjurar men unga var de i alla fall. De stog under träden och tryckte och sÃ¥g rätt sÃ¥ söta ut – men när de fick syn pÃ¥ mig sÃ¥ ville de komma och hälsa men det ville inte jag sÃ¥ jag fick väldigt brÃ¥ttom att ta mig ut ur hagen. Sedan stog jag och ropade pÃ¥ dem ett tag men dÃ¥ tyckte de inte att jag var lika rolig.

Jag kom pÃ¥ att det finns ganska mycket björn i omrÃ¥det ocksÃ¥. Det vore ju synd om jag upptäckte björnen innan den upptäckte mig, tänkte jag och började spela Sommar i P1 genom högtalaren pÃ¥ telefonen. Erik Haag var underhÃ¥llande och spelade musik som jag tror skrämmer bort björnar rätt sÃ¥ bra. Jag hann ocksÃ¥ börja lyssna pÃ¥ Özz Nûjen vilket ocksÃ¥ var rätt intressant – men det var lite si och sÃ¥ med hans björnskrämmarmusik faktiskt. Björn sÃ¥g jag hur som haver inte till sÃ¥ telefonen gjorde nog jobbet. I Kanada är man ju rätt sÃ¥ van vid björn och inte särskilt rädd, men det är annat här hemma.

När jag kom till bastun vid Flottarkojan började det ösregna sÃ¥ dÃ¥ gick jag under tak. HärifrÃ¥n är det typ 500 meter – max – till vÃ¥rt hus. FÃ¥gelvägen. FÃ¥glarna har det stora nöjet att kunna flyga över Voxnan… Jag fick fint fortsätta min löpning vidare till Söräng där min mormor förbarmade sig över mig och stod och väntade med varm bil. Äventyrare är lyckliga människor, visst var det sÃ¥!