Det här med att vågsurfa, ja ni vet sådant man typ kan sedan födseln om man bor i Australien och så (hej fördom!) – det går att göra i Sverige med. Apelviken i Varberg är en liten surfpärla även om surfet här inte ser likadant ut så som vågsurf från Australien gör på film. Inne på caféet Surfers’ Saloon är inredningen turkos och knallrosa och hade man inte vetat bättre så skulle stora barriärrevet kunnat ligga strax utanför. Eller, vad vet jag förresten – jag har ju aldrig varit down under (så hej fördom igen). Jag har varit här förut (då hette det Svea strandcafé) – då med Grabben som liksom jag inte har ett dugg koll på surf. Men idag var jag där med ett proffs!

Det här med brädor är lite som med alpina skidor. Det finns liksom ingen one size fits all. Annie kittade mig med våtdräkt och passande bräda från Surfers där man kan hyra grejer. 3 timmar för 250 spänn tyckte jag var prisvärt för ett äventyr som känns väldigt exotiskt och som man annars bara ser på film.

Jag visste redan på förhand att det skulle vara svårt att lära sig att surfa men det var riktigt roligt ändå redan från början. Det är en blandning av att ha koll på tajming och teknik (och nöta, nöta, nöta) och att liksom läsa vågorna. Jag fick härliga, kittlande fjärilar i magen bara av att ligga på brädan och känna den snabba skjutsen in mot land från en bra våg. Sedan var det varje gång en liten kamp att ta sig ut igen för att göra det igen. Annie är fortfarande där ute än…