Jeez, denna dag! Vi tar den från början:
Klockan ringer 6 och jag känner mig mer död än levande. Snoozar i 4 minuter och är sedan klarvaken. Drar på mig promenadträningskläder och går ut. Är tidig till min morgondejt med Annika och hinner instagramma. Och twittra.
Vi går ett halvt varv runt Kungsholmen och jag känner mig väldigt låg på energi. Orkar knappt prata. Men Annika sköter den delen på ett strålande sätt så jag behöver bara lyssna.
Jag är hemma strax före 8 och duschar på ett kick. Skippar sminket, så som jag gör för det mesta numera och tar med mig Grabben ner till espressobaren på bottenplan av huset vi har lägenhet i. Surdegsfralla med ägg, latte och juice med ingefära kickar igång den här dagen energimässigt. Jag behöver det och känner mig snart som människa igen.
Sedan börjar utmaningarna. Jag sålde min lilla gudomliga 1:a på söder för nästan 2 år sedan men har fortfarande mina grejer på vinden. En vind jag aldrig typ var inne i eftersom jag ogillar både vindar och källare i allmänhet. Jag visste inte vad som fanns där uppe och hade såklart ingen nyckel för att komma in. Jag hade inte ens nyckel till huset. Första morgontimman bestod av logistik: hämta nyckel hos mäklare och fixa bultsax på City Self Storage. Fridhemsplan, Norrtull, Götgatan, Zinkensdamm. Tack och lov för att semestertrafiken i Stockholms innerstad var på semester!
Vi hade 2 timmar på oss att fixa vinden innan jag skulle på lunchmöte. Det var bara det att det var massor av grejer på vinden! Ni vet, skit man liksom glömt bort och skit man inte behöver. Vi stod rådvilla ett tag och undrade hur vi skulle göra – och hur många vändor med vår Mini Cooper det skulle krävas. Vi kom snart på bättre tankar och åkte till en bensinmack och hyrde skåpbil. Mer logistik alltså. Sedan följde ett idogt arbete med att få ner alla grejer från en vind som man faktiskt inte tror ska finnas i Stockholms innerstad och in i skåpbilen. Sedan ut i trafiken igen för att slänga det mesta på återvinningscentralen förutom några sentimentala grejer som faktiskt kan vara kul att ha när man blir äldre. Klockan gick oroväckande fort. Den där lunchen var inte alls att tänka på.
Nästa punkt på schemat var en tid på Specialistgruppen klockan 14 för att kolla vaden. Jag parkerade bilen utanför med 5 minuter till godo – och inte ens med stressen i halsen. Vid det laget hade vi hunnit ställa in de sentimentala grejerna i vår nya källare och dessutom lämnat tillbaka skåpbilen – och ätit en varmkorv. Låga energinivåer igen.
Min vad mår riktigt, riktigt bra – jag har dessutom blivit lite rörligare! Jag fick ändå en omgång stötvåg och ordinerad att inte göra annat än transportera mig med benen under helgen. Men mot slutet av nästa veckan kan jag springa intervaller. Och att ta mig an backar är bara bra. Bra diagnos detta tycker jag!
Mycket lägligt ligger Specialistgruppen precis bredvid mitt lunchmöte som blev inställt men med lite flyt lyckas vi ses över en kaffe istället. Dessutom skulle Grabben till samma ställe för ett möte med en helt annan person. Ibland är det bra ordnat!
Klockan 16 parkerade jag utanför lägenheten. Upp och hämta de packade väskorna och ner för att få in allt i bilen. 4 stora bagar och lite annat i en Mini Cooper är inga problem. Jag älskar min bil. Dessutom får hemmagymmet plats också. Och cykeln som vi åkte till Sportson i Haninge för att hämta sist av allt. Ytterligare en sväng till en annan del av Stockholm. Min Nishiki är nu komplett och redo att köras på. Alla inställningar är anpassade efter mig efter den bikefit jag gjorde förra veckan.
Klockan 17.25 var allting klart. Vi satt i bilen. Vi hade med oss vår packning. Min cykel. Vinden var fixad och klar och jag behöver aldrig tänka på den mer. Nu var det bara bilresan ner till Halmstad kvar. Men eftersom jag älskar att köra bil så var timmarna fram tills typ nu ren njutning. Nästan i alla fall. Vissa kör som jagvetintevad i trafiken!
