Det finns nog inget som suger musten ur mig så pass mycket som backar. Det är en härlig känsla att springa slut på sig själv. Det är faktiskt en rätt så enorm känsla. Av nöjdhet när man når ända fram. Av besvikelse när man inte riktigt orkar ända dit. Det är sällan kroppen som sviker en. Det är pannbenet. Jag tog mig ända upp för en lång snirklig backe i Sennan 5 gånger. Och halvvägs upp 5 gånger. Precis enligt plan. Solen gassade men asfalten låg skyddad under lövskog. Magiskt. Svensk sommar när den är som bäst. Det är nu vi ska njuta. Nu och varje dag hela året. Every damn day – just do it. Njut! Av att du har ben som tar dig framåt. Ork som inte tar slut. En vilja att räkna med. Ett hjärta som slår.