På pricken klockan 16 rullade jag in i Åre. Äntligen i mål! Efter 14 backiga mil med vidunderlig utsikt och snötäckta fjälltoppar i sikte under lång, lång tid. Magiskt! Det har bitvis gått snabbt uppför, och ibland väldigt segt, men det har alltid gått snabbt som tusan utför.
Jag passerade Svenstavik redan efter 13 km efter min start i Åsarna och jag hade bra flyt i cyklingen. Sedan följde Vigge och Storsjön låg vacker som en tavla till höger med molnen som ett alldeles eget skådespel. Strax innan Myrviken kom en av världens längsta raksträckor som går segt uppför – och strax efter Myrviken kom den andra av världens längsta raksträckor som också den går segt uppför. Jag överlevde tack och lov båda med mantrat ”Hallandsåsen är värre”. För det är den.
Efter 70 km väntade Hallen – ett stort delmål som jag gillar lite extra. Här åt vi lunch innan jag påbörjade de sista 70 km till Åre. Benen var fortfarande pigga och kroppen ville framåt och vidare.
Strax efter Hallen (tror jag det var) började de första fjällen torna upp sig långt där borta. Snötäckta. Då kände jag att jag var nära. Jag var sedan länge i Åre kommun och kände att jag hade slutmålet inom räckhåll. Att jag skulle greja detta var det inte tveksamheter kring. Men jag ville avsluta starkt också!
Efter ungefär 90 km var jag ute på E14 och här väntade den här resans värsta backe. Lång och seg och den slingrade sig runt en kurva så den tog liksom aldrig slut. Men man grejar allting – inklusive långa, sega backar. Det började faktiskt bli lite segt och kämpigt nu – mest för att jag ville komma fram – så när jag var i Järpen efter 114 km stärkte jag mig med lite energi.
De sista dryga 20 km var ordentligt sega och biltrafiken var tät. Det var varmt och soligt i uppförsbackarna som var många även om de också var rätt så korta. I backen upp till Hedmans semesterby stod jag nästan still kändes det som. Jag var inte så väldigt trött, det var bara mest segt. I Undersåker dog både telefon och min GPS men när jag såg bilvägen upp mot Björnen spelade det där ingen roll. Jag hade en lång utförslöpa ner till Åre och jävlar vad fort det gick! Jag rullade vidare ner mot byn och sa högt till mig själv några gånger att nu var jag faktiskt framme – jag hade klarat det! Ungefär 60 starka, glada mil utan svåra dippar eller önskan om att sälja cykelhelvetet.
Nu ska jag gå ner på byn igen och ta in det här. Den biten är absolut svårast. I morgon har jag säkert dumt nog glömt bort att jag cyklat. Men i kväll ska jag fira!
Magiskt vackert!
Hovermo, en liten pärla!
Hej raksträcka!
I rätt kommun – men med typ 10 mil kvar.
Skit i raksträckan – ser ni fjällen!
Mäktigt
Framme!
