Till dagens intervallträning räknade jag nästan 40 personer. Graden på termometern har jag ingen aning om men det var så varmt att många sprang i shorts och linne. Jackorna låg avslängda och svetten glänste i pannan. Nästan som sommar.
Jag är oändligt kräsen med att springa i grupp. Det kan vara det bästa – och det värsta – jag vet. Att springa i en grupp som inte är synkad med mig är en mardröm. Att känna alla andra dra ifrÃ¥n är starkt demoraliserande. När sÃ¥ alla ledare gör detsamma kan man faktiskt packa väskan och gÃ¥ därifrÃ¥n. SÃ¥ tänker jag. Och sÃ¥ gör jag. Därför är jag sÃ¥ väldigt petig med att vara sist in pÃ¥ de pass jag är med och leder. Täten tar Grabben och Ingmarie, de är snabba. Men jag vurmar sÃ¥ för de som kämpar i skuggan av de fartstarkaste – för den glöden och kämpaviljan är sÃ¥ himla häftig att känna. Träningsglädje deluxe. Det finns inte ett uns i deras insats som är mindre värd än de som leder klungan! I en träningsvärld som domineras av siffror och hastighet som mÃ¥ttstock sÃ¥ är det viktigt att pÃ¥minna sig själv om att det finns andra värden. Annat att klappa sig själv pÃ¥ axeln för. Och det är min högsta önskan frÃ¥n de pass jag är med och leder, att de deltagare som springer med mig ocksÃ¥ känner samma sak.
Vi hade avsatt 120 minuter till det intervallpass som kördes strax före lunch. Varje minut behövdes. En lång(!) uppvärmning, löpskolning, stegringslopp, intervaller, nedvarvningsjogg och stretch. Intervallerna bestod av 5 serier innehållandes 30 sekunder intervall (+30 sekunders vila), 60 sekunders intervall (+60 sekunders vila) och 90 sekunders intervall (+60 sekunders vila). Det satt som en smäck.
Jacka // Craft. Tights // Nike. Skor // Adidas (Marathon 10 – favoriterna!)
