Till dagens intervallträning räknade jag nästan 40 personer. Graden på termometern har jag ingen aning om men det var så varmt att många sprang i shorts och linne. Jackorna låg avslängda och svetten glänste i pannan. Nästan som sommar.
Jag är oändligt kräsen med att springa i grupp. Det kan vara det bästa – och det värsta – jag vet. Att springa i en grupp som inte är synkad med mig är en mardröm. Att känna alla andra dra ifrån är starkt demoraliserande. När så alla ledare gör detsamma kan man faktiskt packa väskan och gå därifrån. Så tänker jag. Och så gör jag. Därför är jag så väldigt petig med att vara sist in på de pass jag är med och leder. Täten tar Grabben och Ingmarie, de är snabba. Men jag vurmar så för de som kämpar i skuggan av de fartstarkaste – för den glöden och kämpaviljan är så himla häftig att känna. Träningsglädje deluxe. Det finns inte ett uns i deras insats som är mindre värd än de som leder klungan! I en träningsvärld som domineras av siffror och hastighet som måttstock så är det viktigt att påminna sig själv om att det finns andra värden. Annat att klappa sig själv på axeln för. Och det är min högsta önskan från de pass jag är med och leder, att de deltagare som springer med mig också känner samma sak.
Vi hade avsatt 120 minuter till det intervallpass som kördes strax före lunch. Varje minut behövdes. En lång(!) uppvärmning, löpskolning, stegringslopp, intervaller, nedvarvningsjogg och stretch. Intervallerna bestod av 5 serier innehållandes 30 sekunder intervall (+30 sekunders vila), 60 sekunders intervall (+60 sekunders vila) och 90 sekunders intervall (+60 sekunders vila). Det satt som en smäck.
Jacka // Craft. Tights // Nike. Skor // Adidas (Marathon 10 – favoriterna!)
