Träningsglädje

Söndagskväll och flitens lampa lyser. Grabben är i Stockholm för att göra underverk på sitt jobb – och jag är redo för mitt. Det blir en tur till Göteborg i morgon och bortanatt här. På torsdag pratar vi om framtiden i Kävlinge (nästa vecka kör vi i Bollnäs och jag har 3 platser kvar – om du bor i krokarna tycker jag att du ska vara med!) och sedan tar jag helg.

SvD-Petra skriver om utmattning och tyvärr är det lätt hänt att trilla över kanten även om det man gör är fantastiskt roligt. Jag har flera stora projekt på olika håll och att rodda dem kräver struktur, disciplin – och att man har huvudet med sig för att kunna leverera konstant. Det kräver också återhämtning så i min kalender har jag skrivit ”ledig” med stora bokstäver här och var. Det gäller att kunna hålla det – och att inte smygglutta i mailen, för då är man fast. Det är roligt att jobba – men det ska hålla i längden också!

Fina lediga dagar för några veckor sedan!

2013 blir backarnas år enligt planeringen. 4-dagarsloppet på Cypern bjuder på backar deluxe och jag misstänker att även Tromsø är backigt? Mellan första och andra åket i herrarnas VM-slalom stack jag och Grabben ut på backpass. Jag hade valt ut 3 olika backar som vi skulle köra 3 intervaller i. En lite kortare (vet inte hur lång – men jag räknade i alla fall till 100 steg), en lite längre och en till. För er som bor här i Halmstad så är den första från bron vid Slottsmöllan upp en bit mot vägen vid Jetmacken, den andra från rondellen vid Slottsmöllan upp mot Jetmacken och den tredje från under bron (som är vid mitten av föregående backe) upp till korsningen vid I 16 (tror jag det heter).

Det är verkligen svårt med backlöpning. För min del kommer jobbigheten när jag stannat. Dessutom är det svårt med tekniken. Förutom rena backpass kommer jag försöka få till mycket kuperad löpträning. Dessutom kör jag nästan alltid mina intervallpass ute i verkligheten (jämfört med på bana) vilket också är bra.

Jag fick ett mail om kollektionen Survivor, gjord av Amanda Egilson. Hon fick förfrågan av en mamma till ett diabetessjukt barn som ville att rätt information skulle nå fram om det hände hennes son någonting. Istället för diabetes kan det också stå t.ex. epilepsi, pacemaker eller narkolepsi på smycket. Eller varför inte ”ICE”: in case of emergency med namn och telefonnummer till närmsta anhörig. Inte för att vara sådan, men man vet faktiskt aldrig vad som kan hända. Särskilt när man är ute och till exempel springer eller cyklar. Jag har redan ICE i min telefon, men det är ju inte alltid man har den med.