Ni vet. När soffan är sådär extra varm och skön och man liksom precis landat i den. När det är sådär väldigt mörkt ute. När man ser hur det blåser. Hur det snöar. Hur det yr. Hur väldigt jobbigt det skulle vara att knyta på sig skorna och faktiskt ta sig ut. När man helst vill krypa djupare under filten med en kopp te. Kolla TV. Eller bara göra ingenting.
När man ändå trots allt faktiskt drar på sig underställ och mössa och vantar och skor. När någonting där djupt inuti en ropar tjoho och hejar på. När handtaget till ytterdörren sakta trycks ner och man liksom står där i snöyran. Helt plötsligt. Och man tittar ner och ser hur skorna rör sig nedåt bortåt. Och snart befinner man sig på Västerbron och springer fram och tillbaka i snömodden och hela Riddarfjärden ligger blank långt där nere. När det helt plötsligt slutar snöa och snön ser sådär vänlig ut. Och man möter en längdskidåkare precis på toppen av bron och bilarna rullar ljudlöst och man är så sjukt glad över att man är ute. Och när man kommer hem är man jävligt nöjd. Ni vet.
