Jag springer nästan aldrig mitt på dagen. Jag tycker verkligheten är alldeles för påtaglig då. Det är som att ljuset stör. Jag får inte till rätta känslan. Det gäller särskilt löpning mitt i stan. För det är ju här, mitt bland alla människor, som verkligheten är. Där det inte finns någon annan har jag inga problem med att springa när som helst. Då äger jag verkligheten, oavsett tid på dygnet.

Idag regnar det på förmiddagen. Folk håller sig hemma. Jag kan springa. Ostört. Trots att jag är just mitt i stan. Och mitt i stan, bokstavligt talat, ligger lugnet. Långholmen. Här leker höstfärgerna ljust nu. Gult, orange, rött. På den sidan som vätter mot Norr Mälarstrand prasslar det i stegen av löven när jag kommer springandes. Här är det höst och vackert.

När jag hunnit ut är regnmolnen borta och solen tittar fram. Det skuras och putsas och städas på båtar som ska vila på land över vintern. Hundar nosar på marken. Människor promenerar i gummistövlar. Och jag springer.