Vi har pratat om lycka idag på jobbet. Lycka fascinerar mig och jag älskar ämnet. I begreppet lycka finns inget rätt eller fel (nåja, nästan inte…) och det finns en enorm frihet och oändliga möjligheter. I alla fall när man pratar. Men det kan ju vara lite jobbigt också. Som lyckoforskaren som konstaterat att man är som mest lycklig ungefär ett halvår innan man gifter sig. Sedan går det tydligen utför… Men det där gäller nog bara de som inte hittat lyckan i annat än bröllosplanering tror jag.

Vi pratade om min kollegas släktingar och bekanta. Vissa som levt i över hundra år på en ö i skärdgården och brukat sin jord och fiskat sin fisk. Som sedan blivit övertalad att åka till fastlandet för att bo på äldrehem. Och dött. Vi har pratat om tjocka tanter som rökt i hela sitt liv men som skrattat sig igenom dryga nittio år och haft med sig hälsan nästan hela tider. Vi har pratat om vad som egentligen styr det där med ålder. Om att man inte kan äta eller träna sig till friska gener som förmodligen är den största faktorn av alla enligt våra lekmannabedömningar. Men vi landade i att lyckliga lever längre. Oavsett den dagliga whiskyn eller paket cigaretter hit och dit. Men vi analyserade (ja jag jobbar på ett omvärldsanalysföretag) våra bekantskapskretser och hittade gemensamma faktorer hos alla de lyckliga vi känner och konstaterade att de sitter sällan stilla och stirrar in i väggen. De aktiverar sig, gör saker, sprider skratt under sina upptåg. De ler mot världen och världen ler tillbaka. Och jag tror att det där med att ett gott skratt förlänger livet inte är så fel ändå. Eller att hälsa kan mätas i hur mycket vi skrattar.