Jag träffade Annie, Sofy och Nina efter jobbet. Solen sken men himlen var tung med mörka moln. Att nÃ¥got dramatiskt skulle inträffa var givet. Lyckligtvis hade jag tagit mig till ett närliggande hotell just dÃ¥ för att se om de om möjligt kunde husera min väska under tiden jag tränade – vilket de kunde (tack till Park Inn!). Snart brakade ösregnet lös och jag var väldigt nöjd med att befinna mig under tak just dÃ¥. När det slutade regna nÃ¥gon kvart senare rann det som en fors längs med vägen uppför backen och mina skor är rejält leriga nertill. PÃ¥ Hammarbybackens topp sken ändÃ¥ solen pÃ¥ nÃ¥gra hustak lÃ¥ngt bort här och där och den utsikten fick vi se 4-5 gÃ¥nger efter att ha tagit oss ända upp.

Att jag springer uppför Hammarbybacken är en sanning med stor modifikation. Jag springer verkligen inte. Jag joggar inte ens. Tre av vändorna gjorde jag inte ens frÃ¥n botten. Den sista vändan gick bäst för dÃ¥ gjorde jag som Nina sa och tog 2 lÃ¥nga steg och 2 korta. DÃ¥ orkade benen mer och jag orkade nästan jogga hela vändan som jag tog mig an. Dessutom tog jag sikte pÃ¥ en man som gick stavgÃ¥ng uppför och det var en bra rygg att ta in pÃ¥. Resten av gänget var starka och trippade tjusigt uppför och nedför. Men – strive for progress not perfection! Jag ska garanterat springa upp till toppen pÃ¥ Hammarbybacken när jag spenderar jobblunchen i löparskor.