Jag träffade Annie, Sofy och Nina efter jobbet. Solen sken men himlen var tung med mörka moln. Att något dramatiskt skulle inträffa var givet. Lyckligtvis hade jag tagit mig till ett närliggande hotell just då för att se om de om möjligt kunde husera min väska under tiden jag tränade – vilket de kunde (tack till Park Inn!). Snart brakade ösregnet lös och jag var väldigt nöjd med att befinna mig under tak just då. När det slutade regna någon kvart senare rann det som en fors längs med vägen uppför backen och mina skor är rejält leriga nertill. På Hammarbybackens topp sken ändå solen på några hustak långt bort här och där och den utsikten fick vi se 4-5 gånger efter att ha tagit oss ända upp.

Att jag springer uppför Hammarbybacken är en sanning med stor modifikation. Jag springer verkligen inte. Jag joggar inte ens. Tre av vändorna gjorde jag inte ens från botten. Den sista vändan gick bäst för då gjorde jag som Nina sa och tog 2 långa steg och 2 korta. Då orkade benen mer och jag orkade nästan jogga hela vändan som jag tog mig an. Dessutom tog jag sikte på en man som gick stavgång uppför och det var en bra rygg att ta in på. Resten av gänget var starka och trippade tjusigt uppför och nedför. Men – strive for progress not perfection! Jag ska garanterat springa upp till toppen på Hammarbybacken när jag spenderar jobblunchen i löparskor.