Jag tror att det finns en mening med det mesta som händer oss. PÃ¥ ett eller annat sätt. Som idag. Jag var pÃ¥ Sportlife 75 minuter innan min klass skulle börja och visste inte riktigt vad jag skulle göra av tiden. Jag ringde nÃ¥gra samtal. Jag började äta en banan. Jag tänkte jag skulle lyssna igenom min musik. Men… var fan var min skiva? J.ä.v.l.a.r! Den lÃ¥g inte i väskan! Paniken bredde lÃ¥ngsamt ut sig som en tung blöt filt. Jag fick tag pÃ¥ en taxi fort som tusan och undrade tyst om jag skulle hinna frÃ¥n Östermalm till Kungsholmen för att hämta mina skivor som lÃ¥g i mitt datorfodral och tillbaka till Östermalm igen pÃ¥ typ 30-40 minuter. DÃ¥ skulle jag fortfarande ha 15 minuters marginal till klassen! Taxichaffisen var lugn och sansad. Vi pratade cykel och han körde prickfritt. Jag var tillbaka pÃ¥ Östermalm pÃ¥ 32 minuter och 450 spänn senare och hade inte ens andan i halsen. Det fanns ett skäl, bestämt av nÃ¥gon eller nÃ¥got, till varför jag var pÃ¥ gymmet sÃ¥ lÃ¥ng tid innan min klass. Det var ju för att jag skulle hinna Ã¥ka taxi!

När jag klev ur taxin var jag fortfarande ute i god tid och kunde pyssla med än det ena och än det andra och fundera pÃ¥ hur det var musikspelaren funkade nu igen. Det finns ju sÃ¥ mÃ¥nga vred att vrida pÃ¥…