Första gången jag outade ett av mina mål var första gången jag träffade Petra. Strax efteråt blev hon Maraton-Petra med alla SvD-läsare. Jag sa att jag ville skriva en bok. Sedan dess har jag hela tiden tänkt tanken – men aldrig riktigt pratat om det. Nu när hela världen och hans moster (Sofi Fahrman och Kristin Kaspersen till exempel) ska skriva böcker om hälsa har det blivit högst aktuellt igen. Att ge ut sin egen bok om hälsa kommer bli det nya svarta och ta stafettpinnen från kokbokshysterin som statusmarkör. Den annalkande trenden har lyft min dröm till ytan igen igen. Den har egentligen alltid funnits där.

Idag, under 10 trappintervaller på lunchen, lade sig allt tillrätta i huvudet. Jag har alltid vetat ungefär hur den ska vara – men nu vet jag exakt hur den röda tråden ska löpa genom sidorna och vilken struktur den ska ha. Och eftersom jag skriver om det här – så måste jag nu ta action på min plan också. Att outa detta här är ungefär som att skriva att man ska upp på morgonjogg. Det finns ingen återvändo.

Mitt huvud svämmar över med idéer, men ofta gör jag inte så mycket åt dem. Jag noterar att de finns där, lägger dem i minnesbanken och sedan limmar jag ihop kuvertet för framtiden. Jag sparar det för någon gång när jag ”orkar”. Men nu jävlar!

Parallellt med bokidén jobbar jag med 2 andra idéer som också ska förverkligas. Jag är tacksam för att så många bra tankar har en tendens att landa i mitt huvud. Jag funderar aldrig på hur jag ska få tid till alla roliga saker – för tid finns alltid. Däremot är det ibland energin som sinar. Jag råder bot på det genom att tänka ett steg i taget. Då är målet alltid nära och fullt nåbart. I löparspåret och i bokdrömmarvärlden.