Jag älskar landsvägscyling. I morse gav jag mig iväg fram Halmstad mot Mölle. Via Mellbystrand, Skottorp, Margretetorp, Ängelholm och andra små samhällen. Uppför och nedför Hallandsåsen. Rätt igenom en loppmarknad. Förbi små caféer, campingar, gräsklippare utanför prydliga stugor, blomstrande ängar, hästar och kor, brusande hav och genom ett fantastiskt vackert Sverige som är som gjort att upplevas från en cykelsadel. Jag älskar synintrycken, dofterna och medvinden. Motvinden – not so much…

Jag älskar att timmarna på cykeln är mer än träning. Mer än puls som pressas och cykelmuskler som jobbar. Det är ett äventyr. Det är att vara på en resa. Upptäcka något nytt. Kunna stanna när man vill för att det är så vackert så man måste andas lite extra just på det stället. Det är känslor som bubblar i kroppen och det är fartvind i håret. Det är gudomligt.

Att cykla racer är något alldeles särskilt. Det är som att springa intervaller i nedförsbacke. Cykeln är bästa sällskapet tillsammans med en kaffe i solen i Ängelholm – eller en räkmacka på Hotell Kullaberg i Mölle. Sa jag att jag älskar landsvägscykling?

En mindre bra grej med cykling är cykelbrännan. Jag ser faktiskt inte klok ut under kläderna. Mina underben är inte särskilt bruna men solen gassar ordentligt på knäna och just låren har fått ordentligt med färg. Och armarna ska vi inte ens prata om. Det blir vassen i år igen…