Jag sörjer min (den är egentligen Grabbens…) lilla smidiga kompaktkamera. Vi har klarat oss genom mÃ¥nga regnskurar under de senaste Ã¥ren. Ibland springandes och nu pÃ¥ senare tid – cyklandes. Dagens 4 timmar lÃ¥nga cykelrunda pÃ¥ Ekerö var droppen som letade sig in genom plasten. Den dog. Tack för allt – du är saknad!
Mina hundralappar som jag hade i cykelväskan blev ocksÃ¥ dyblöta. Men pengar klarar sig alltid. Blöta cykelkläder med. Jag och Karin ocksÃ¥. Vi brydde oss inte särskilt mycket om regnet när vi körde – det var mest när vi satt pÃ¥ hippiefiket Rosenhill som vi huttrade under en varsin filt. När vi stack iväg igen sÃ¥ dröjde det inte länge innan vi var varma. Karin tyckte till och med hon sÃ¥g solen efter det men jag vet inte jag…
Milen sitter fint i benen. Jag har fixat växlarna (tack Karin!) på Ducatin så nu är vi kompis på riktigt. Jag älskar landsvägscykling!
Rosenhill, Ekerö. Här åt jag en fantastisk sallad i pitabröd, tillsammans med fetaost och valnötter.
