Klockan ringer 05.45 imorse. Sömndruckna ögon. Stela fötter på ett tyst morgongolv. Sovrummet badar i morgonljus och klockan kan lika gärna vara hur mycket som helst. Julidagarna är långa och härliga. Särskilt när de börjar med intervaller.

Jag och Grabben joggar långsamt mot Krillan vid 6-draget och plockar upp Annika på vägen. Hon, klädd i snabba färger. Jag, fortfarande sömnig i svart. Några uppvärmningsvarv på banan. Sedan startskott. Eller, mesigt blås i visselpipa…

1 minut. 2 minuter. 3 minuter. 4 minuter. 3 minuter, 2 minuter. 1 minut. Hälften så lång vila mellan varje intervall som intervallen vi just sprungit. Det är ett tacksamt upplägg. När vi precis sprungit 4 minutersintervallen har vi gjort väldigt mycket mer än hälften.

Vi håller en bra och jämn fart. Det känns bra i kroppen. Trött såklart. Benen orkar inte riktigt på slutet och jag känner hur upploppsrakan liksom aldrig tar slut. Men jag kämpar. Tänker att intervaller är kul.

Plötsligt är vi klara. Och vi ska egentligen köra en burpeeserie men vi skiter i det. För vi har precis gjort ett intervallpass och idag är det nog. Så vi säger hej då och promenerar hemåt. Jag mixar en smoothie, duschar och skänker #sommarfys ett tack i tanken.