Siljan Runt 2012

Cykling
2 juni, 201221:30

Vi har varit i mål i ett gäng timmar och mina minnen har redan hunnit blekna lite. Jag minns att jag under de sista 6 km undrade om jag fått en stroke, för jag drog mig till minnes att det är då man domnar bort i armarna och sedan blir förlamad i halva ansiktet. Och tja, det var ungefär så det kändes just då. Det pirrade liksom ut i fingrarna, finmotoriken strejkade och jag försökte växla med ringfingret istället. Ansiktet var stelfruset. Allt var blött och kallt och jag hade lika mycket regn utanför glasögonen som innanpå. Just under de 6 sista km var det rätt mycket bilar runtomkring och jag tänkte att just då och där borde det vara som minst – alla är ju trötta och koncentrationen är inte på topp. Det var också under de sista 6 km jag fick som mest bråttom. Jag ville in i mål – jag ville vara klar! Jag brukar annars vara rätt duktig på att ta det lugnt…

Siljan Runt började bra. Vi rullade iväg under blå himmel och det höll sig fint nästan halvvägs. Jag blev lite nojig när jag såg folk fixa punkor redan efter en kilometer men jag klarade mig helskinnad! Vi såg inte själva Siljan särskilt ofta och när vi gjorde det så var det jobbigt – det blåste ungefär dubbelt så mycket då. Det är klart jobbigare med motvind än uppförsbackar! De sista 45 km började det regna, och blåsa än mer. Och det är nog dessa mil jag kommer minnas mest. De cyklades på världens tråkigaste väg med raksträckor som aldrig tog slut. Det visade sig att väderprognosen varit klockren: 3-4 grader, spöregn och blåst.

Det finns mycket att säga om Siljan Runt men jag minns det inte som en särskilt rolig bansträckning. Jag misstänker att det har extremt mycket med vädret att göra. Men jag undrar ändå om landsväg i tallmiljö skulle varit mer spännande i solsken? Däremot var det klart fint när vi åkte igenom små byar och samhällen! Och det var extra roligt när jag hörde ”hej träningsglädje” från en medcyklist. Och ”medaljen” från loppet, en dalahäst, är nog den finaste jag har.

Vi tog det lugnt genom hela loppet. Fokus låg inte på tid eller hastighet och därför tog vi tid på oss att stanna vid depåerna eller för att fixa kläder och äta kexchoklad. Det var mitt första cykellopp och jag var mest nyfiken på hur allt funkade. Allt är klart smidigare än på löparlopp kan jag meddela! Det var start när man ville mellan 7 och 9 och vi hade i och för sig inte räknat med att det skulle vara typ 1 km kö till startlinjen men det gick fort utan armbågar och trängsel. Alla sorters cyklar fick plats på banan: från snabba racers med tävlingshjul till klassiska damcyklar (fast det senare verkar mest jobbigt). Hela arrangemanget var väldigt smidigt!

Jag vill garanterat cykla fler lopp – eller egentligen cykla mer överhuvudtaget. Det är riktigt roligt! Men – det krävs bra väder! Det är okej att frysa under ett kort löppass men allt blir jobbigt när man fryser i många timmar. Jag har aldrig duschat så varmt och så länge som jag gjorde i eftermiddags! Någon gång i framtiden (helst typ snart) skulle jag vilja köra lopp i klunga, det ser himla mäktigt ut när de svishar förbi – som hämtat från Eurosport och allt som saknas är Vacchi! Det är väl bara att pallra sig iväg till Fredrikshof och börja träna i grupp på riktigt, jag är ju faktiskt medlem…

Jag är imponerad över att jag, Erika och Katta faktiskt cyklade med glada miner typ hela tiden. Vi svor förmodligen alla en del inombords – men vi sa bara positiva grejer till varandra. Och Katta – som dessutom cyklade på en hybrid med gympadojjor! Well done! I depåerna åt vi kardemummabullar och när vi tappade bort varandra så väntade vi in. Ja, förutom på slutet då jag fick lite panik eftersom jag liksom tappade kroppskontrollen och fick väldigt bråttom in i mål. Ungefär samma panikkänsla som när man är jäkligt kissnödig…

I mål väntade mormor och morfar (tack snälla!) och frös. Det är fint med assistans och de skjutsade oss tillbaka till Mora. Kroppen känns väldigt okej och jag är bara sådär trött i benen som man ska vara efter 12 mil. Det var bara det där med kylan…

Vi bor kvar i Mora över natten men det är tveksamt om våra grejer hinner torka tills imorgon. De är blötare än blötast! Jag har redan en ny cykel som väntar hemma i Stockholm och även om det ska bli kul att testa mtb så tror jag att mitt hjärta slår lite mer för landsväg. Fast, det kan jag ju inte veta säkert såklart. Jag undrar också när jag ska börja kalla mig själv för cyklist. Vid 2 mil sa jag till Erika att det här var ju så roligt att jag funderar på att bli cyklist. Hon sa ”men det är du ju redan”. Är jag det? För mig handlar identitet om en slags trygghet, att veta normer och kultur och ha koll på snack och hur det funkar. Sakta men säkert börjar jag få det. Och det är en himla rolig värld!