Igår fikade vi med Ingmarie – vilket ju kan tyckas vara en konstig grej att göra när ett gäng träningsmänniskor ses. I morse var ordningen återställd för då sågs vi under ett löppass istället. Ingmarie visade oss en av hennes favoritrundor runt Sperlingsholm och jag säger wow – tänk att jag bott här nere på halvtid under 4 år och inte sprungit där förrän nu! Den ”hemliga” stigen nere vid Nissan var magisk!

Tänk att Halmstad bjuder på så himla många vackra ställen att springa på – och så fina cykelvägar att välja och vraka bland. Och att här dessutom finns hav och goda simmöjligheter. Plus väldigt många gym. Vad saknas liksom? Jo, kanske några vettiga jobbmöjligheter förstås. Och alla mina kompisar från Stockholm. I övrigt är Halmstad mer än komplett och nu flyger dessutom Kullaflyg mellan Halmstad och Stockholm…

Jag har bestämt mig för att jag ska testa att springa lite mer med pulsklocka – med start typ idag. Jag började ju träna med pulsklocka igår egentligen – fast det var på cykel och där har jag mindre koll på hur jag ligger till i puls. I löpningen är jag mer hemma och vet när jag känner mig trött och ungefär var jag ligger i puls – men det är ändå kul att få det svart på vitt.

Jag har en Polar RS400 som jag haft i evigheter och den känns rätt så omodern så det var länge sedan jag använde den. Jag har också min Nike+ med gps men den har jag inget pulsband till. Jag har fått låna en M5 från Suunto så det är den jag kör med nu. Det ska vara som att nästan ha en PT på armen. Den föreslår framtida träningspass utifrån det jag tränar just idag. Efter min cykeltur igår tyckte klockan jag skulle vila i 50 timmar för att återhämta mig men tja, jag körde ju i morse också.

Hur som helst, morgonrundan tog 80 minuter och jag hade en snittpuls på 171/81% (max på 185/88%). Det var ingen mysjogg direkt. Eller jo, det var det ju på ett sätt. Ingmarie är himla mysig och det var fantastiskt roligt att springa och lyssna till henne och lite nu och då slogs jag av att där sprang jag i skogen tillsammans med en av Sveriges absolut största löparstjärnor och hur jäkla coolt var inte det! Men åter till pulsen: 82% känns som en bit under tröskel (tröskelpuls är för övrigt den puls som jag tycker är mest svår att få kläm på) men det är ändå en intensitet som är jobbig – särskilt under 80 minuters löpning.

För en kontrollanhängare som mig så är det faktiskt motiverande att ha en siffra på armen så att jag vet att känslan i kroppen är ”rätt”. Men det kräver ju att min maxpuls stämmer. Jag har uppskattat min maxpuls utifrån träningspass som gjordes 2006 då jag efter en lätt löprunda maxade uppför en lätt uppförsbacke. Då hade jag 200 i puls och så lade jag på typ 10 slag till när jag uppskattade min maxpuls. Men huruvida det där stämmer exakt, ja det vet jag ju inte. Visst skulle jag kunna göra ett maxpulstest, men det går till på ungefär liknande sätt som när jag själv uppskattade den, och jag måste motivera mig till fullständig utmattning just där och då. Det är ju ingen exakt vetenskap direkt. På så sätt är mjölksyratest mer kontrollerade eftersom det görs med blodprov.

För att bli bättre på att springa ska jag springa flera hårda pass i veckan och minska ner på mysjoggandet. Jag är extremt bra på att mysjogga 5-8 km i 75%-tempo. Nu när jag har en hjälpreda på armen så blir det förhoppningsvis roligare med intervaller. Det ska bli intressant att sticka iväg på norska superintervaller med pulsklocka för att koppla pulsen till känslan i kroppen.