Jag har morgondejtat igen. Upp 05.36 för morgonjogg. Hej och hÃ¥ och jäklar vad segt det kändes i benen. Det kändes som om Kungsholms Strand aldrig skulle ta slut. De dryga 30 minuter vi sprang kändes som forever. Fast det var ju trevligt sÃ¥klart – även om jag just den här morgonen hade tyckt att det var mysigare att umgÃ¥s över en latte (med nÃ¥gon slags ickemjölk…) under själva morgonjoggandet. Fast efterÃ¥t var jag sÃ¥klart nöjd – som alltid. Ju jobbigare det känns inför eller under ett pass desto mer nöjd är man efterÃ¥t!
Under morgonen hemsöktes jag av den otrevliga känslan som undrade hur kul det är just nu egentligen. AlltsÃ¥ inte själva morgonjoggandet utan hela alltihopa. Livet liksom! SÃ¥där känner jag ibland och det är lika hopplöst varje gÃ¥ng. Det är som om huvudet glömt bort allt roligt jag gör och som det är inställt pÃ¥ att jag mÃ¥ste ha semester för att leva. SÃ¥ är det verkligen inte och det är jag den första att skriva under pÃ¥. Det är därför jag tycker det är sÃ¥ viktigt att vardagen berikas med sÃ¥dant som gör mig glad – inte av sÃ¥dant om gÃ¥r under kategorin ”mÃ¥sten”. Men det är väl kanske bara att acceptera att ibland har jag kanske inte down days men däremot down moments där jag är lite för dum att helt enkelt förstÃ¥.
Kungsholms Strand
