Jag såg att Riksmästarinnan på 24-timmarslöpning höll på att drunkna bland flyttlådor och jobblass och såg till att få träffa henne över en transportjogg mellan möten och nattsömn. Det är fint med effektivitet. Vi sprang inte särskilt långt men hann med rätt många backar ändå. Över Västerbron. Uppför Munchenbacken. Över Västerbron igen.

Det var lite blåsigt där ute. Det märkte jag så fort jag kommit utanför dörren. Men det är något konstigt med väder – för en bit in i löpningen så avstannade allt runtomkring. Det var som om det inte blåste en enda vindpust. Som om allt väder liksom var helt stilla. Så är det ofta tycker jag. Man går ut och man fryser men efter ett tag är man inte ett dugg berörd. Märkligt.

Här hemma är det varmt och mysigt. Och som vanligt när jag kommit hem vill jag aldrig lämna den här lägenheten. Om det inte är för en liten, liten jogg då…