När vi gick upp imorse var det mörkt. När vi satte skidorna i skiboxen var det mörkt. När vi körde mot Björnens längdspÃ¥r var det mörkt. När jag tog mina första stavtag var det mörkt. Men sedan – nÃ¥gonstans utmed milspÃ¥ret – ljusnade det och solen kröp upp bakom träden, mycket mer morgontrött än mig.
Jag hade vallat skidorna med VasaloppsmÃ¥nga lager valla igÃ¥r. Olika typer av blÃ¥ valla. Det gav utmärkt fäste imorse – men obefintligt glid. Jag kunde till och med diagonala i utförsbackarna… Det var lugnt och skönt i milspÃ¥ret och jag var i stort sett ensam. SpÃ¥ren var helt nya och jag sÃ¥g bara nÃ¥gra enstaka märken frÃ¥n stavar i snön – förmodligen Grabbens.
Det gick rätt sÃ¥ bra där ute, med undantag av glidet, och även om jag hade nÃ¥gra dippar dÃ¥ jag kände mig väldigt trött fanns det ocksÃ¥ tillfällen dÃ¥ jag var pigg. Vid just ett sÃ¥dant tillfälle dök skylten om ett 15-kilometersspÃ¥ret upp – och jag vek av pÃ¥ det utan att riktigt tänka efter. Väl ute pÃ¥ den extra slingan var det inte annat att göra än att Ã¥ka pÃ¥. Och ta paus och fota lite nu och dÃ¥…
Just imorse var det inte alls roligt att Ã¥ka 15km. Det hade varit mycket skönare att ligga kvar i sängen! Men nu sÃ¥här efterÃ¥t är jag som vanligt extremt nöjd med att jag faktiskt gjorde det. Tjejvasan är bara dubbelt sÃ¥ lÃ¥ng som morgonens distans – men dÃ¥ ska jag ha bättre glid!
Vid 11-tiden bytte vi skidor och stack ut i liften istället. Gigantiska köer väntade oss var vi än åkte men vi hann få se solen uppe vid trädgränsen innan den dök ner igen innan klockan blev 14. På det kan jag leva länge!
