Yogastudion Atmayoti på Norrtullsgatan 11 i Stockholm bjöd in till gratis lunchklass så jag tog med mig Nilla och gick dit. Bra yogastudios växer inte på träd i Stockholm och jag letar fortfarande efter studion med stort S. Atmayoti är helt i klass med både OmYoga och Yogayama vad gäller hur den ser ut och känns. Här finns gott om plats för barnvagnar vilket är superbra om man har barn antar jag. Det har inte jag så just den detaljen fastnade inte på mitt personliga pluskonto.

Det var en helt okej lunchklass idag. Jag störde mig lite på att yogainstruktören kallade sig själv för yogafröken, jag tycker att det kändes förminskande för både henne själv men också för oss som var där. En fröken, liksom? Jag vill inte träna för en fröken. För mig symboliserar inte ordet fröken saker som jag tycker är viktigt, som kvalitet eller kunskap. Men som sagt, högst personligt och individuellt…

Vi utövade Hatha vilket är den yogaform jag gillar allra mest. I Vinyasa är det mer flödande positioner men i Hatha är positionerna mer isolerade. Ashtanga är ju Hatha egentligen (så som jag förstått det) men en förutbestämd sekvens som man alltid gör. Och det blir ju snudd på rutin så de klasserna gillar jag inte. Jag vill ha nytt varje gång. Bikram är också en form av Hatha – och även här med samma sekvens av positioner varenda gång men just Bikramflödet verkar ha gått hem hos mig mer än Ashtangan.

Det här med lunchyoga är lite extra utmanande rent mentalt. Jag hade extremt svårt att stänga av omvärlden och resten av livet eftersom jag visste vad som väntade under eftermiddagen: möten, offerter, mail, jobb. Ja, livet ni vet. Eftersom hjärnan går på högvarv både innan och efter lunchen är det svårt att trycka på pausknappen och göra ”ingenting”. En mer fysisk träningsform passar mig bättre på lunchen. Ju mer min puls går upp desto mer trycks pausknappen ner automatiskt.

Det är för övrigt 46 träningspass kvar till nyår.