Det är inte hunden som vill upp och gå ut 05.45 på morgonen, det är jag. Det var mjukt och milt ute och tyst – eftersom ingen annan har gått upp. Under Essingeleden väcktes vi brutalt av trafiken som redan var på väg så nåja, det där med att ingen annan var vaken stämmer ju inte riktigt…

Vi sparkade i löven längs med Fredhäll och hoppade mellan en och annan klippsten. Efter ett tag ljusnade det och ungefär då sprack den där härliga morgonbubblan som är så skön att vara mitt i – men så svår att ta sig upp för.