Vi börjar med det roligaste: superpers på distansen 8km! Även superpers på distansen 5km. Jag sprang faktiskt fortare än jag någonsin gjort förut och hade ingen aning om att jag kunde hålla den här farten mer än 1km i sträck.
Och det sämsta? Tja, banan var rätt tråkig. Väldigt få hejade på 8km-löparna. Väldigt få hejade på 42.2km-löparna och hur många som hejade på de som sprang halvmaran vet jag inte – vi gjorde i alla fall några försök. Det hände inte mycket utmed banan så jag var rätt nöjd med att lyssna på senaste podcasten från Jillian Michales och fokuserade på att ta rygg på folk. Jag tyckte det var jobbigt att springa mest hela tiden och längtade tills dess att loppet skulle vara slut – och det var det snart nog. Det var inte jobbigt rent konditionsmässigt och bara lite jobbigt i benen, däremot var det jobbigt för coremuskulaturen. Ska jag bli snabbare behövs mer coreträning alltså!
Sista 200 metrarna sprang vi inne på Olympiastadium och det var häftigt att få gå i mål på samma ställe som marathonlöparna snart skulle göra (även de som sprang halvmarathon). Upploppsrakan badade i solsken och det var skönt varmt där inne – innan start hade det varit ruggigt kallt så jag hade helst velat springa i dunjacka. Det hade jag ingen med mig. Och springa i löparjacka fick jag inte. Det är ju överdragskläder, sa Grabben. Så det fick bli t-shirt och min Craftväst. Jag hade tänkt springa i de turkosa kompressionsstrumporna från GoCoCo men när jag packade upp dem visade det sig att jag bara fått med mig högerstrumpan…
När jag gått i mål satte jag mig i solskenet inne på stadion och spanade in vinnarna av marathontävlingen (herrvinnaren kom in på höga 2.05 och damvinnaren kom väl in på 2.22 någonstans) och fascinerades över hur olika löpstilen var även bland de som sprang ohyggligt snabbt. En man kom in på under 2.30 och sprang som ett rådjur som snart skulle tippa över. En annan sprang nog över mållinjen med bröstkorgen före. Vissa sprang med kraftiga hälkickar – och andra sprang knappt med någon hälkick alls. Men snabbt gick det uppenbarligen!
Det som är jobbigt med att åka utomlands på sådana här lopp – oavsett om det är Amsterdam, Berlin eller Boston – är att det är så kallt på morgnarna. Svintidigt går man upp och ut i kylan i typ inga kläder alls (klockan 7 är det råkallt – även om det är uteserveringsväder vid lunch) – och har dessutom ätit en rätt märklig frukost innan. Inga (eller i alla fall få) caféer har öppet kl 7 en söndagsmorgon och att äta hotellfrulle för 29 euro under tidspress känns ovärt. Vi handlade diverse märkliga saker på en supermarket kvällen innan och drack smoothie och åt sliskiga frukostbars som smakade småkakor. För min del var det inte så världsviktigt att stoppa i mig supermycket energi, 8km är trots allt 8km (så jag avstod det torra vita brödet och bananerna) – samtidigt var just 8km grymt lagom att springa för att ta del av känslan och fatta vad Grabben pratar om när han pratar om Amsterdam marathon.
Stadion 45 minuter innan marathonstart (visst ser det kallt ut!)
Grabbens premiärlopp i klubbtröjan
20 min innan marathonstart
10 min till min egen start – jag hamnade, märkligt nog, i främsta startled…
Lite trängsel efter målgång…
Här är upploppsrakan!
Och här är vinnaren!
Grabben lyckades bra med att komma i mål
Och här är vi båda väldigt glada!
