Varje millopp jag springer går snabbare och snabbare vilket är roligt men prestationsångestframkallande eftersom jag förväntar mig att nästa lopp ska gå snabbare än det föregående. Jag sprang Tjejmilen 7 minuter snabbare än första milloppet i somras men har 150 sekunder till pers. Eftersom jag är långt från min gränser så tycker jag att perset är nära, jag vet precis vad jag måste jobba på. Idag tröttnade jag lite vid 7 km då det kändes segt och jobbigt.

Midnattsloppet för nÃ¥gra veckor sedan minns jag med glädje. Det hände grejer hela tiden och varje steg var roligt. Jag var lite rädd för hur Tjejmilen skulle kännas sÃ¥ jag gjorde nÃ¥got jag aldrig gjort förut pÃ¥ ett lopp – stoppade lurarna i öronen och drog upp volymen. Det funkade bra, jag hörde aldrig min andning och pÃ¥mindes aldrig om jag var trött. När jag hör att jag är trött upplever jag att jag blir tröttare…

Min startgrupp var rätt sÃ¥ liten sÃ¥ förutom i början och pÃ¥ den lilla grusvägen vid 4 km upplevde jag att det var gott om plats. Hastigheten pÃ¥ gruppen var rätt okej och för första gÃ¥ngen var de inte de som var lÃ¥ngsamma som var i vägen – det var de med betydligt högre hastighet som liksom sicksackade sig fram precis framför fötterna.

Ja, så mycket mer finns liksom inte att säga. Jag är extremt nöjd och vill träna mycket mer och sedan springa fler lopp. När det klaffar är det ju skoj!!