Jag kom ut på en löptur ikväll. Det kändes enkelt och befriande och rätt så ojobbigt. I bra tempo avverkade jag ett gäng kilometrar och uppförsbackarna på Årstasidan kändes lekande lätt. Det är härligt med flyt. Fast på slutet blev jag trött så då var det inte så himla enkelt längre. Och att springa ikapp med bilar över Liljeholmsbron och Hornsgatan är inte så himla kul det heller. I alla fall inte mitt under rusningstrafik.

Jag har lite svÃ¥rt för det där med att veta vilket tempo jag ska vara nöjd med när jag springer intervaller och sÃ¥dant. Funderade en sväng pÃ¥ att springa tvÃ¥tusingar, inspirerad av den här tjejen, för det behöver ju inte gÃ¥ sÃ¥ himla fort dÃ¥. När jag skriver att jag höll ett rätt bra tempo sÃ¥ är det precis över mitt pers pÃ¥ milen. Rätt lÃ¥ngt ifrÃ¥n det tempo jag hÃ¥ller pÃ¥ milen idag. Fast eftersom mitt pannben är lite försvagat sÃ¥ kanske jag redan kan springa milen nära mitt pers redan nu – om jag bara orkade orka. Där är Ã¥terigen en anledning till att faktiskt börja använda mitt pulsband. DÃ¥ vet jag lite mer säkert hur nära max jag ligger. Förutsatt att jag vet min maxpuls förstÃ¥s. Och det vet jag pÃ¥ ett ungefär. Nästa pass kommer bli intressant!