Jag kom ut på en löptur ikväll. Det kändes enkelt och befriande och rätt så ojobbigt. I bra tempo avverkade jag ett gäng kilometrar och uppförsbackarna på Årstasidan kändes lekande lätt. Det är härligt med flyt. Fast på slutet blev jag trött så då var det inte så himla enkelt längre. Och att springa ikapp med bilar över Liljeholmsbron och Hornsgatan är inte så himla kul det heller. I alla fall inte mitt under rusningstrafik.

Jag har lite svårt för det där med att veta vilket tempo jag ska vara nöjd med när jag springer intervaller och sådant. Funderade en sväng på att springa tvåtusingar, inspirerad av den här tjejen, för det behöver ju inte gå så himla fort då. När jag skriver att jag höll ett rätt bra tempo så är det precis över mitt pers på milen. Rätt långt ifrån det tempo jag håller på milen idag. Fast eftersom mitt pannben är lite försvagat så kanske jag redan kan springa milen nära mitt pers redan nu – om jag bara orkade orka. Där är återigen en anledning till att faktiskt börja använda mitt pulsband. Då vet jag lite mer säkert hur nära max jag ligger. Förutsatt att jag vet min maxpuls förstås. Och det vet jag på ett ungefär. Nästa pass kommer bli intressant!