Det är fint att Grabben fortfarande återhämtar sig från Stockholmsmaran – för då kan han passa på att springa med mig. I eftermiddag, när solen fortfarande stekte som bäst, bockade vi av Galgberget på vår lista med grejer som vi älskar med Halmstad. Jag ville springa intervaller och det är faktiskt skit samma om de går i terräng istället för på bana. Det är skit samma vilken hastighet man håller – ibland går det nedför, ibland är det plant och rätt ofta är det uppför. Det är väl lika bra att springa intervaller i kuperad terräng eftersom resten av livet är just så.

Galgberget doftade varmt och brända barr och sommaren hade spridit ut sig över alla buskar och träd. Det var ruskigt jobbigt att komma igång eftersom kom igång-sträckan gick uppför men efter några minuters uppvärmningsjogg körde vi igång. 5 intervaller på 1 minut med 1 minuts lätt jogg mellan (eller gång om det var brant backe). Det kändes ömsom tungt ömsom enkelt. Jag tappar mycket, mycket fart i uppförsbackarna – men kan hålla uppe tempot när det är flackt även om andningen går snabbt. Efter lite vila och lite lugnt jogg körde vi 5 intervaller till. Den här gången sprang jag lite fortare – och lite kortare. 45 sekunder följt av 30 sekunders vila.

Lite senare åkte vi ut mot Tylösand och avslutade dagen där vi började: på en filt på stranden. Vi hade köpt med oss lite picnickprylar och kikade på solen medan den sakta, sakta dök ner mot havet medan folk sprang i strandkanten och badade ända fram till skymningen.